Drevern kom till Finland i början av 1950-talet. Ännu på 1960-talet rekommenderades drevrar med en högre mankhöjd än idag. Man föreställde sig att skulle klara sig bättre på vintern och vid rävjakt.
Drevern kom till Finland i början av 1950-talet. Ännu på 1960-talet rekommenderades drevrar med en högre mankhöjd än idag. Man föreställde sig att skulle klara sig bättre på vintern och vid rävjakt.

Dreverns storlek har alltid varit en tvistefråga

Ful, långsam och ovillig. En nolla i snö. Drevern har krossat alla skeptiker som Sovjetunionen krossar Finland i ishockey. Inget stoppar en oförtröttlig drever.

”Den som är en vän av jakt med drivande hund, kommer helt säkert inte att känna sig nöjd med en ful, långsam hund med ynkligt skall, som snurrar kring benen och är en dålig spårare, utan återvänder snart till att stryka det ädla huvudet på en finsk stövare – som för att be om ursäkt.”

Så här skriver inspektören Yrjö A. Ritvola om drevern 1957. Debatten om den nya, lilla drivande hunden som importerats från Sverige gick het som en spiskrok.

– Rasens storlek har alltid varit en tvistefråga. Man trodde att en kortbent drivande hund inte klarar av att ta sig fram i snö. I Finland försökte man faktiskt förädla fram en långbent drever på 1960-talet, berättar Katja Piiroinen, som har skrivit Finska Dreverklubbens 60-årshistorik.

Och sannerligen, när man tittar på gamla bilder har drevrarna långa ben. Mankhöjden kan vara till och med över 40 cm. När mankhöjden sänktes i Sverige blev det ett väldigt rabalder i Finland.

– Hos oss ansåg man att en större drever skulle vara snabbare, särskilt vid rävjakt, säger Piiroinen.

Snö är verkligen inget hinder för en drever. Rasen är vansinnigt ihärdig i snö. Ofta finns det lager i skaren som bär en lätt hund.Snö är verkligen inget hinder för en drever. Rasen är vansinnigt ihärdig i snö. Ofta finns det lager i skaren som bär en lätt hund.

För aggressiv i början

Det som man förlorade på storleken ville man gottgöra med karaktären. I Finland var drevern till en början orimligt aggressiv.

– Till och med husse själv fick lov att ha handskar när han hämtade sin drever i hundgården. Ryktet lever i viss mån kvar, trots att man har lyckats minska aggressiviteten genom förädling, betonar Piiroinen.

Enligt Piiroinen ska en drever fortfarande ha karaktär, men den får absolut inte vara aggressiv.

– Aggressivitet är något helt annat än en stark karaktär, betonar hon.

En intensiv karaktär är nödvändig, eftersom drevern är känd för sin jaktiver. De första drevrarna var till och med för ivriga – riktiga drevidioter som kunde köra hårt dygnet runt och fick fångas in med lasso.

Man har lyckats förädla bort idiotin, men en egenskap har inte förändrats: dreverns förmåga att aldrig ge upp uppskattas fortfarande. Det här är uppenbart särskilt under vintern.

– Många tror att en drever inte klarar av snö. Det är en rejäl missuppfattning. En drever är ihärdig som få i pudersnö. Drevern skadar inte benen när det är skare. Allt beror på hundens karaktär, inte på storleken. Den ger aldrig upp. Lydnaden har förstås varit på tapeten, när den blir ombedd borde hunden lämna uppdraget och komma tillbaka till ägaren, betonar Piiroinen.

Drevern används framför allt vid harjakt i Finland. På andra håll är den känd för sina färdigheter när det gäller att driva rådjur. Med drever får man ett bra byte, eftersom hunden driver långsamt och haren håller sig inom ett litet område.Drevern används framför allt vid harjakt i Finland. På andra håll är den känd för sina färdigheter när det gäller att driva rådjur. Med drever får man ett bra byte, eftersom hunden driver långsamt och haren håller sig inom ett litet område.

Hot och möjligheter i framtiden

Hur går det för drevern idag? Drevern gick länge mot strömmen av andra liknande raser i fråga om antalet registrerade valpar. Medan till exempel antalet registreringar av finsk stövare och beagle rasade år efter år, fortsatte man att registrera cirka 250 drevervalpar varje år.

Nu har också antalet registrerade drevrar börjat minska. Under de senaste åren har rejält färre än 200 drevrar registrerats årligen.

Finska Dreverklubbens ordförande Ari Taskinen sätter sitt hopp till klövdjuren.

– Jag tror att jaktlagen, som just nu står inför en reform, i framtiden kommer att möjliggöra användning av drever i Finland vid jakt på rådjur och vitsvanshjort, precis som på Åland, i de övriga nordiska länderna och flera länder i Mellaneuropa. Finska Dreverklubben föreslår att gränsen för mankhöjden på de drivande hundar som används vid jakt på den här typen av vilt höjs från 28 cm till 38 cm, berättar Taskinen.

Det skulle vara en välkommen reform i en fråga som har väckt missnöje i dreverkretsar i tiotals år.

Enligt Taskinen passar drevern utmärkt speciellt på de små jaktmarkerna i söder, som korsas av många vägar.

– Drevern driver långsamt och spårar noggrant, så att drevet begränsas till ett litet område och drevdjuret ofta drar förbi passen. En drever är också en lydig hund, de bästa avbryter och återvänder även när de blir kallade mitt under ett drev, motiverar Taskinen.

Enligt Taskinen bör man inte glömma att drevern tack vare sin storlek och lugna karaktär också passar utmärkt som familjehund och husdjur.

Men dreverns framtid är inte enbart en fröjd.

– Drevern står inför en omvälvning. Ivern har fått ge vika för skönheten på genkartan. Det finns också en risk för att genbasen blir smalare, om man får använda endast granskade hanar i samband med förädling. Många vill inte stiga på den karusellen, säger Katja Piiroinen.

Taskinen för sin del oroar sig för att hundförarna blir allt äldre, och efterlyser nya unga krafter.

– Många dreverentusiaster kommer aldrig ut med sin hund i skogen, eftersom vissa jaktföreningar har en avog inställning till nya medlemmar. Jag skulle gärna se ett mer öppet förhållningssätt. Nog finns det plats här i Finlands skogar för alla jägare, avslutar Taskinen.