En djurkonservator i arbete. Älgskinnet kläs över en färdig avgjutning i polyuretan och limmas fast. Monteringen är bara en liten del av hela processen.
En djurkonservator i arbete. Älgskinnet kläs över en färdig avgjutning i polyuretan och limmas fast. Monteringen är bara en liten del av hela processen.

Taxidermi som yrke

Esa Kemppainen har arbetat som djurkonservator i ett tjugotal år. Kemppainen började som praktikant redan som 14-åring. Han trivs med sitt arbete, som kräver nerver av stål och mångsidig kompetens.

När man kliver in genom dörren hos konservatorn i Vähikkälä i Janakkala faller blicken först på en väldig gädda, som hänger i en torkställning med vidöppet gap och vakar över besökare.

På väggarna hänger många hornkronor, skallar och stjärtar av olika slag. På en vägg torkar ett tjugotal uppstoppade tjädertuppar, den ena stiligare än den andra.

– Jag är snart klar med årets tjädrar och får ta i ordentligt med älgar och hjortar, berättar Esa Kemppainen på sitt stillsamma sätt.

Kemppainen, som är uppvuxen i Kajanaland, har arbetat som djurkonservator i ett tjugotal år. Tanken på att göra sin hobby till ett yrke började mogna när han blev arbetslös under recessionen i början av 1990-talet.

– Jag tänkte att nu har jag ju alla tiders chans att koncentrera mig på min hobby. Sen var det bara att ge sig ut och samla material längs motorvägarna.

Firman Eläintäyttämö E. Kemppainen grundades 1994. Så här i efterhand tycker Kemppainen att han kastade sig in i företagandet med en ung mans bekymmerslöshet.

– Jag var väl kanske lite dåligt förberedd när jag startade det här projektet. Men våghalsen i mig uppmuntrade mig i alla fall att försöka. De första åren var ganska lugna, men så småningom började beställningarna komma och kundkretsen växte. Under de senaste femton åren har jag försörjt mig helt och hållet på det här arbetet.

Man måste mäta huvudet innan älgens flås. Avgjutningen i polyuretan görs i lämplig storlek, så att skinnet sitter på avgjutningen som hand i handske.Man måste mäta huvudet innan älgens flås. Avgjutningen i polyuretan görs i lämplig storlek, så att skinnet sitter på avgjutningen som hand i handske.

Många tjädrar

Dagen för intervjun arbetar Kemppainen med ett ståtligt älghuvud. En avgjutning i polyuretan sitter i sin ställning, och Kemppainen börjar montera det bearbetade skinnet över den. Det är under monteringen som det uppstoppade djuret får sin form.

Uttrycket är också viktigt, och Kemppainen formar ögonlocken av epoximassa.

– Älgen är inget speciellt uttrycksfullt djur. En räv eller ett lodjur är en helt annan historia, konstaterar Kemppainen.

Monteringen är ett viktigt skede, men bara en liten del av processen som omfattar många arbetsmoment. Bearbetningen och behandlingen av skinnet, formgjutningen av polyuretanen som används till fyllning, tillverkningen av gipsformar samt monteringsplattor och stommar av trä kräver alla sin egen typ av materialkunskap.

Det gör arbetet intressant, så man inte tröttnar. Arbetet kräver också oändligt tålamod.

– En gång frågade en praktikant om jag alls har några nerver. Han menade att vad som än hände så skrattade gubben bara, berättar Kemppainen glatt.

Han medger i alla fall att ibland kommer kunder med djur som är i så dåligt skick att han helst vill tacka nej till jobbet. Det är ändå rätt sällan som Kemppainen har vägrat ta emot ett uppdrag.

– Någon gång när jag har arbetat med en sprängd liten fågelstackare har jag haft lust att kasta in handduken, men nästan allt går ändå att fixa bara man behåller fattningen. Lugnt och fint bara ...

I arbetet ingår också mycket planering och utformning. Det är viktigt att förstå den tredimensionella formen, och det medger Kemppainen att har kan. Ofta har kunden redan från början en klar bild av vilket slutresultat som eftersträvas. I många fall planerar man också tillsammans.

Ibland är planerna så högtflygande att djuret som ska konserveras helt enkelt inte uppfyller förväntningarna.

– Det går helt enkelt inte att göra en ung tjädertupp till en ståtlig spelande tjäder à la von Wright, skrattar Esa Kemppainen.

Kemppainen tar sig an i princip alla typer av djur. Varje år lämnar mer än hundra uppstoppade djur konservatorns ateljé. Det finns ändå gränser för vad en person kan klara av och mycket exotiska djur lämnar Kemppainen gärna åt andra.

Mest jobbar han med hönsfåglar och tjädern är klar etta. En annan ständig favorit är mården, som Kemppainen får tiotals exemplar av årligen. Det ökade antalet jaktlicenser på lodjur har också gett arbete under de senaste åren. Trevligast är det att arbeta med däggdjur, de har känts mest naturliga från första början.

– Fåglar är svårare för mig, och i början vållade de verkligt huvudbry. Nu börjar det gå bättre med fåglarna också, flinar Kemppainen, som numera har erfarenhet av många hundra fåglar bakom sig.

Uttrycket är viktigt. Kemppainen formar ögonlocken av epoximassa.
Uttrycket är viktigt. Kemppainen formar ögonlocken av epoximassa.

Arbetet följer jaktsäsongerna

Arbetsmetoderna och materialen som används har knappt ändrat alls under hans karriär. Polyuretanen som används till fyllning har varit i bruk i tiotals år. Tidigare fyllde man med träull, och den använder Kemppainen fortfarande när han arbetar med vissa små däggdjur. Nu och då får han i uppdrag att konservera gamla djur, som är fyllda med olika slags naturmaterial, såsom hö och mossa.

Taxidermin är Kemppainens drömyrke och han trivs med att vara företagare. Han kan inte tänka sig att arbeta för någon annan, utan företagandet har varit en självklarhet från första början. Om arbetet som djurkonservator inte hade lönat sig, hade han planer på att starta en egen snickeriverkstad. Till utbildningen är Kemppainen träartesan.

– I mitt nuvarande arbete har jag nytta av mina snickarfärdigheter i flera arbetsmoment. För att göra arbetet mer effektivt har jag också tillämpat saker jag lärde mig på snickerifabriken i samband med planeringen. Jag försöker arbeta med flera djur samtidigt fram till ett visst arbetsmoment. Då går arbetet snabbare och onödigt väntande elimineras.

Ibland har Kemppainen så mycket arbete att det blir jäktigt, men han har ändå inga planer på att utvidga verksamheten eller anställa mer arbetskraft.

– Via arbetskraftsbyrån har jag fått hjälp när det är jäktigt. Numera har jag en kompis som hjälper till nu och då så att jag klarar arbetstopparna.

Arbetsåret följer jaktsäsongerna. Hösten börjar med tjädrar, därefter kommer älg- och hjorthuvuden, i december lodjur och under vintersäsongen räv, mård och lodjur. Under sommaren före början av juli försöker Kemppainen avsluta alla projekt från föregående säsong och håller sedan semester tillsammans med familjen. Det är en av många goda sidor med arbetet. Det är aldrig någon brådska på sommaren.

I sin ateljé har Kemppainen ett utställningsrum med färdiga arbeten. En del av arbetena är också till salu.
I sin ateljé har Kemppainen ett utställningsrum med färdiga arbeten. En del av arbetena är också till salu.

Torrakor från Kajanaland

Vid sidan om arbetet har Kemppainen utvecklat sin yrkesfärdighet genom att ta examen som naturvetenskaplig konservator 2006. Han var den första självlärda konservatorn i Finland som lyckades avlägga examen. Examen grundar sig på fristående yrkesprov.

– Jag avlade examen i första hand för att få yrkesmässig respons. När man har arbetat för sig själv i åratal och ibland får beröm av kunderna, kan det hända att man börjar få för höga tankar om sig själv. Med respons kommer man tillbaka ner på jorden och får tillfälle att utveckla sina färdigheter, konstaterar Kemppainen med ett skratt.

Fritiden tillbringar Kemppainen med att jaga och röra sig i naturen. När vädret är lämpligt ger han sig av till skogs med sin estlandsstövare. Tillsammans med jaktsällskapet Tervakosken metsästysseura jagar han älg och hjort. Kring myrarna hemma i Kajanaland brukar Kemppainen samla lämpliga grenar från torrakor till sina projekt. I Janakkala är det svårare att hitta rejäla torrakor.

Kemppainen fortsätter att jobba med att ge älgen rätt uttryck.

– Snart är köttsoppan klar också, ropar Esa Kemppainen efter mig från dörren och flinar.

Doften är faktiskt förvillande lika, men i stället är det två mufflonhorn som tittar fram ur kastrullen under en handduk. Mufflonhuvud lockar inte så jag tror jag avböjer.

– Som en naturaförmån i arbetet får man tillfälle att smaka på alla möjliga djur. Till exempel lodjurskött är alldeles utsökt.

Det här mufflonhuvudet som har kommit från Ekenäs kommer ändå inte att hamna på familjen Kemppainens middagsbord. Det är bara hornen som ska tas tillvara.

Uttrycket är viktigt och kräver stor färdighet av konservatorn.
Uttrycket är viktigt och kräver stor färdighet av konservatorn.