Största björnen på åtelplatsen förra sommaren. Bild: Markus Rukkila
Största björnen på åtelplatsen förra sommaren. Bild: Markus Rukkila

I Kanada väntar vildmarken utanför dörren

I städer och på gårdar i Ontario, Kanada, är det vardagsmat att få besök av svartbjörnar. Man kan också träffa på varg och prärievarg.

Året är 2015. Julen är slut, men S:t Matteus kyrka är full av besökare. Efter den sista psalmen kommer organisten fram till mig, tackar artigt för predikan och frågar:

”Kan pastorn vara så snäll och hjälpa mig med prärievargarna som nafsar mig i benen när jag åker skidor? Jag vågar inte låta barnen vara ute på gården utan uppsikt med alla prärievargar i närheten.”

”Det gör jag gärna.”

Några dagar senare är jag på väg till höjderna i närheten av organistens hus tillsammans med min gode vän, som är pastor i den lokala pingstförsamlingen. Vi befinner oss fortfarande alldeles nära stadens centrum. Vädret är härligt, kanske fem minusgrader med mängder av snö. Drivorna är mer än en meter höga.

När snön ligger så djup rör sig prärievargar och till och med vargar helst längs färdigt upptrampade leder. Vi hittar en bra plats invid ett skidspår och gräver ner oss i snön på en kulle. Ljudet från en harpipa låter konstigt för en människa som aldrig hört skriken från en döende harpalt, men för rovdjur är ljudet som en vällingklocka. Efter bara tio minuter av lockpipans gälla läte dyker en prärievarg med spetsade öron upp på skidspåret. Där satt den.

I Kanada hörde också det här på sätt och vis till pastorns uppgifter. Pastorn undervisade om Jesus, hjälpte dem som hade det svårt och stod till tjänst där det behövdes. Bland annat med att avlägsna rovdjur från församlingsmedlemmarnas gårdar. Jag bodde i Sudbury, en nickelstad med 160 000 invånare, som ligger fyra timmar norr om Toronto i bil. Där blir snödrivorna tidvis enorma och temperaturen sjunker till under 40 grader mycket oftare än i Finland.

Den som tittar närmare på Kanadas karta märker att största delen av befolkningen är bosatt nära statens södra gräns. Folk säger att Sudbury ligger i norra Ontario, men i verkligheten finns staden i den sydligare delen av Ontario. Den ligger ”i norr” endast för att området norr om staden är mycket glest befolkat. Ontario fortsätter drygt tusen kilometer norrut. Upp till guldstaden Timmins kör man på tre timmar, men därifrån får man fortsätta med flyg.

Höst vid Onaping Falls väster om Sudbury.Höst vid Onaping Falls väster om Sudbury.

Naturen närmar sig

Jakt är en mycket vanlig hobby här i norr, eftersom den vidsträckta vildmarken är full av vilt. Man behöver inte ens ge sig ut i skogen, utan naturen hittar dig också inne i staden.

Här finns gott om varg, eller timberwolf, eftersom beståndet i delstaten uppskattas uppgå till mer än 9 000 individer. De får jagas, men beståndet anses inte vara för stort.

Någon utbredd vargskräck stötte jag inte på i Kanada, trots att vargarna vandrade omkring alldeles i städernas utkanter. Ingen i min omfattande bekantskapskrets hade under sin livstid hört att en varg skulle ha attackerat en människa. Boskap och husdjur hade givetvis rivits av vargar. Prärievargar, som ju är mycket mindre än vargar, var däremot mer aggressiva och attackerade ibland också människor – i synnerhet barn.

Jag stötte ofta på de här arterna när jag rörde mig i vildmarken nattetid. Det mest intressanta mötet med vargar inträffade för två år sedan, när min bil strejkade mitt i ödemarken i Washagami och jag var tvungen att vänta i flera timmar på bärgningsbilen mitt i natten. Vargar började omringa mig. Deras ögon blinkade som matta stjärnor i ljuset från fullmånen. De tändes och slocknade i skogens mörker. Först såg jag bara ett ögonpar, men snart var hela skogsbrynet fullt av ljusglimtar. En cigarr hann jag röka medan de betraktade mig och sedan försvann de tillbaka in i skogen.

Av spåren att döma har jag sällskap.Av spåren att döma har jag sällskap.

Björn på gårdsplanen

I delstaten Ontario finns uppskattningsvis mer än 100 000 svartbjörnar. Området är stort, så det är svårt att uppskatta beståndet. Åtminstone flera hundra, kanske till och med flera tusen, björnar lever innanför Sudbury stadsgränser. Hur vet jag det? Sommaren 2015 tog frosten blåbärsskörden och de här hungriga björnarna vandrade omkring på stadens gator på jakt efter föda. Min gårdsplan alldeles i stadskärnan fick besök av björnar tre gånger, så jag kunde observera dem.

Den första björnen tog en tugga av min pool i plast, så att hela poolen kollapsade. Den andra tuggade på min sons fotboll som en klubba. Den tredje lufsade förbi mig när jag tvättade bilen. Svartbjörnar är relativt godlynta jämfört med finländska brunbjörnar och möten med dem förlöper ofta lugnt. När man plockar blåbär kan det hända att man tittar upp och får se en björn på tuvan intill, som är ute i samma ärende. En av mina församlingsmedlemmar vaknade en morgon med en björn bredvid sängen. Den hade tagit sig in genom ytterdörren och mannen sov så djupt att han inte ens hörde sin tystlåtna gäst.

Ordningsmakten har absolut inte möjlighet att komma till undsättning varje gång någon har en björn i garaget eller uppe i sitt äppelträd. Och visst är det ju ändå en vacker syn med björnar gungande i äppelträdets grenar.

En del björnar som vandrar in på gårdar fälls med bedövningspil och flyttas hundratals kilometer bort, men det är en dyr operation och björnarna återvänder i allmänhet så småningom. Mycket sällan blir ordningsmakten tvungen att avliva en björn som vandrat in på ett bebyggt område. I allmänhet ger polisen rådet att man ska stanna inomhus om man har en björn på gården och den inte utgör en omedelbar risk. På eget bevåg får man inte skjuta en björn annat än i en nödsituation.

Svartbjörnen är emellertid en köttätare och ett kraftfullt djur, och kan därför också väcka rädsla. För några år sedan belägrades några vänner till mig i sin gårdsbastu av en sjuk björn. En av männen lyckades smita ut genom ett fönster, springa till huset och hämta sitt gevär. Han blev tvungen att fälla björnen eftersom den utgjorde ett hot mot människor.

Det är svårt att se på kartan, men bara delstaten Ontario är tre gånger större än Finland till ytan. I Ontario finns cirka 14 miljoner invånare.Det är svårt att se på kartan, men bara delstaten Ontario är tre gånger större än Finland till ytan. I Ontario finns cirka 14 miljoner invånare.

Vårjakt på björn

Under det sista året av min tid i Kanada fick jag själv tillfälle att fälla en björn under en jakt. Normalt får man fälla en björn per år, under höstjakten från mitten av augusti till november. De senaste åren har man också fått jaga björn på våren, från början av maj till mitten av juni. En jägare får alltså för närvarande fälla två björnar per år. Vårjakten infördes eftersom björnar började orsaka allt större skador. Man ville begränsa beståndet och ansåg det viktigt att på nytt lära björnarna att undvika bebyggelse.

Trots att björnbeståndet helt klart hade ökat och svartbjörnarna orsakade allt större skador i Ontario, gick diskussionens vågor ställvis höga angående åtgärden att införa vårjakt. Ämnet väcker dessutom fortfarande livlig diskussion. Naturen sticker in sina pälsklädda tassar genom köksdörren, men det är ingen självklarhet att samhället vill begränsa antalet rovdjur genom just jakt. Det är å sin sida helt förståeligt, eftersom diskussionen förs av parter med mycket varierande bakgrund och världsåskådning. Urbaniserade unga vuxna ser ofta på saker och ting med andra ögon än de äldre som levt hela sitt liv i norr. Själv ser jag världen som en pappa till små barn, vars fotbollar nu är fulla av bitmärken. Det kan gå bra att dela en tuva i skogen med en björn, men det går sällan lika bra att dela sovrum.

Den första björnen på min åtelplats.Den första björnen på min åtelplats.
En björntand gör ett triangelformat hål.En björntand gör ett triangelformat hål.Kragjärpen, eller ruffed grouse, är en mycket vanlig jaktbar fågel. Bild: Elias SaariKragjärpen, eller ruffed grouse, är en mycket vanlig jaktbar fågel. Bild: Elias SaariJakt på kanadagås i 25 minusgrader på majsfälten i Simcoe.Jakt på kanadagås i 25 minusgrader på majsfälten i Simcoe.

Författaren Vihtori Leskelä är 36 år gammal och är präst i Lempäälä församling. Åren 2012–2016 arbetade han som präst bland utlandsfinländarna i staden Sudbury i norra Ontario, Kanada. Leskelä har varit en aktiv jägare och fiskare de senaste 25 åren. I Kanada fick han fördjupa sig i jakt på svartbjörn, vitsvanshjort, prärievarg samt sjö- och hönsfågel.

”Jag tror att det både i Kanada och här hemma i Finland finns utrymme för en mer omfattande offentlig debatt baserad på fakta angående viltvårdens metoder och mål. Det är viktigt att inte låta känslobaserade argument och reaktioner – och än mindre politiska ideologier eller vidskepelser – styra beslutsfattandet. Allas erfarenheter är värdefulla, men alla erfarenheter beskriver inte verkligheten sådan den egentligen är.”


Mina församlingsmedlemmar gav mig ett gevär av modellen Winchester W.C.F 30 Model 94. Det är tillverkat 1945 och fungerar perfekt.Mina församlingsmedlemmar gav mig ett gevär av modellen Winchester W.C.F 30 Model 94. Det är tillverkat 1945 och fungerar perfekt.

I Ontario styrs jakten inte av jaktföreningar

I Kanada har varje delstat sina egna lagar och förordningar som reglerar jakten. I Ontario krävs ett lokalt jaktkort och inköpt licens för varje typ av vilt för att få jaga. Licensen för storvilt gäller alltid för att fälla en individ. År 2016 kostade en älglicens cirka 40 € och en svartbjörnslicens cirka 35 €.

Alla jägare får jaga på ”kronans”, det vill säga statens, mark och största delen av marken utanför städerna tillhör staten. Den statsägda marken förvaltas inte av jaktföreningar, utan var och en kan jaga på egen hand eller tillsammans med ett jaktlag som man samlat ihop. Jägaren köper licenser personligen för eget behov eller för sitt jaktlag.

Marken är indelad i jaktvårdsområden – Wildlife Management Unit eller WMU – som kan vara flera hundratals kilometer i diameter. Jaktlicenserna är alltid bundna till ett visst WMU. WMU:erna har sina egna bestämmelser angående jaktsäsonger och antal licenser.

Jaktlicens på älgkalv. Licensen ska fästas på djurkroppen innan man flyttar det fällda djuret.Jaktlicens på älgkalv. Licensen ska fästas på djurkroppen innan man flyttar det fällda djuret.