Axel Fredrik Londen var en otrolig mångsysslare, som i fem år var verksam som Jägarförbundets sekreterare och jaktvårdsinspektör på deltid (1922–1927). Därefter tillbringade han ytterligare två år som styrelseledamot.
Axel Fredrik Londen var en otrolig mångsysslare, som i fem år var verksam som Jägarförbundets sekreterare och jaktvårdsinspektör på deltid (1922–1927). Därefter tillbringade han ytterligare två år som styrelseledamot.

Londen var Jägarförbundets första funktionär

Jägarförbundets första funktionär var duktig på nästan allting. Axel Fredrik Londen var skytt, författare, jägare och mycket annat.

I Finlands Jägarförbunds förtroendevalda ledning satt under förbundets första decennier många personer som har spelat en viktig roll i vårt lands industriella eller politiska historia. Även förbundets första funktionär Ax. Fr. Londen (1859–1928), var en intressant gestalt. Han är den enda person i förbundets historia, som har varit både funktionär och styrelseledamot.

Innan Londen vann erkännande som jägare, författare och aktiv inom Jägarförbundet var han redan en känd skytt, som representerade vårt storfurstendöme i två olympiska spel i egenskap av tävlande och OS-truppens ledare.

OS i London 1908

Finland deltog officiellt i de olympiska spelen för första gången i London 1908. De här olympiska spelen var de fjärde i ordningen. Finland representerades i spelen av både ett lag gevärsskyttar och lerduveskyttar. Ledare för Finlands lag var Ax. Fr. Londen, som också själv var en skicklig skytt och deltog i lerduveskyttet under spelen.

Gevärsskyttarna fick problem redan före den egentliga tävlingen; de kunde inte träna ordentligt, trots att det fanns skjutbanor som var avsedda för träning. Laget hade med sig endast en liten mängd patroner, och det visade sig vara omöjligt att köpa patroner för träningarna i London med omnejd. Orsaken till detta var att finländarnas Meffert-gevär var gammalmodiga och av en sällsynt kaliber. Vapnens kaliber var 8.15 x 46R. Svartkrutspatronernas koniska hylsor var kantantända, medan andra länders skyttar hade mycket modernare utrustning.

Finlands gevärsskyttar deltog i 300 meter skytte. Tävlingsvapnen var bättre ägnade för kortare distanser, men man kunde inte göra annat än konstatera detta faktum inför tävlingen. Våra skyttar hade också problem med den hårda vinden på skjutbanan vid Bisley militärområde. Finländaren Voitto V. Kolho kom på 17:e plats i den individuella tävlingen. I lagtävlingen blev vårt lag näst sist, före Turkiets lag.

Lerduveskyttarnas insats slutade redan efter den första omgången. Bland de utslagna fanns bland annat OS-truppens ledare Ax. Fr. Londen.

Skyttarnas prestationer kritiserades i hemlandet efter tävlingarna, och Londen skrev en åtta sidor lång utredning, med vilken han önskade ”i någon mån förebygga den ringaktning som våra skyttar i London har utsatts för av vårt dumdryga samhälle”.

I texten till den här bilden konstateras att ”De finländska skyttarna deltog i sin första tävling i London 1908. De stolta gevärsskyttarna från vänster: främre raden: Frans Nässling, Heikki Huttunen, Axel Fredrik Londen (lagledare), generalkonsul Anders Norrgren och Heikki Hallama. Bakre raden: Karl Reilin, Emil Nässling, Lauri Koho, Huvi Tuiskunen, Voitto V. Kolho och Gunnar Nyman.” Bild: Skyttesportförbundet SAL:s 75-årsjubileumsbokBoken hör till klassikerna bland vår litteratur med jakt- och fisketema.I texten till den här bilden konstateras att ”De finländska skyttarna deltog i sin första tävling i London 1908. De stolta gevärsskyttarna från vänster: främre raden: Frans Nässling, Heikki Huttunen, Axel Fredrik Londen (lagledare), generalkonsul Anders Norrgren och Heikki Hallama. Bakre raden: Karl Reilin, Emil Nässling, Lauri Koho, Huvi Tuiskunen, Voitto V. Kolho och Gunnar Nyman.” Bild: Skyttesportförbundet SAL:s 75-årsjubileumsbokBoken hör till klassikerna bland vår litteratur med jakt- och fisketema.

OS i Stockholm 1912

Följande olympiska spel ordnades i Stockholm 1912. De här spelen sägs ofta litet pompöst vara de spel där man sprang in Finland på världskartan. Visst var Hannes Kolehmainens tre guldmedaljer och silvermedalj en fantastisk prestation, liksom finländarnas totala saldo på 26 medaljer. Man måste ändå helt kallt konstatera att hela världen på den tiden knappast intresserade sig för de här olympiska spelen långt i norr, så det är osannolikt att vårt lands namn uttalades med vördnad åtminstone bland invånarna i Stilla Havets öriken.

Finland hörde ju fortfarande till Ryssland, men under öppningsceremonin marscherade den finländska truppen in i en separat grupp efter den ryska flaggan och truppen. Längst fram i gruppen bars också ett plakat med texten FINLANDE. Som gruppens flagga användes Helsingfors kvinnliga gymnastikförenings flagga. Man kan bara föreställa sig vad som rörde sig i huvudet på den finländska truppen, som ju levde mitt i den så kallade andra förtrycksperioden, under denna imponerande åsiktsyttring.

Finländare deltog också i skyttegrenarna. I lerduveskyttelaget ingick utöver Londen också bland annat Karl Fazer. Laget placerade sig på en hedersam femte plats.

Lerduveskyttarna lyckades alltså inte nå medaljplatserna ännu under dessa spel, men gevärsskyttarna hade större framgång. I älgskyttetävlingen med tio enkelskott kom Nestori Toivonen på bronsplats och lade grunden till de finländska framgångarna i skyttetävlingar, som fortsätter ännu idag. I lagtävlingen i älgskytte tog Finlands lag (Nestori Toivonen, Iivo Väänänen, Axel Fredrik Londen och Ernst Rosenqvist) brons. Det var en fin prestation, då de fortfarande sköt med samma gammalmodiga Meffert-gevär, som under föregående OS. Man hade inte lyckats skaffa bättre utrustning på grund av vapenimportförbudet.

I den individuella tävlingen i älgskytte kom Londen på 18:e plats.

Till OS i Stockholm hänförde sig också ett konstaterande i en artikel om spelen i den kända idrottstidskriften Sporting Life: ”Mest uppmärksamhet bland idrottarna väckte finländarna med sina egendomligt formade skallar; en liten men häpnadsväckande trupp.” Så här nästan hundra år senare kan man vara mer eller mindre säker på att artikeln är skriven av någon engelsk reporter som redan på förhand helt felaktigt hade förutspått att finländarna över huvud taget inte skulle nå några framgångar.

Gevärsskyttelagets ledare vid OS i Stockholm var Ax. Fr. Londen, som deltog i både lerduve- och gevärsskyttetävlingarna i Stockholm.

Sommaren 2013 publicerades på förlaget Metsäkustannus Oy en ny redigerad upplaga av Jägarförbundets första verksamhetsledare Ax. Fr. Londens bok Eräretkiä Pohjolassa. I verket på mer än 300 sidor finns Londens bästa jakthistorier samlade.
Boken hör till klassikerna bland vår litteratur med jakt- och fisketema.Sommaren 2013 publicerades på förlaget Metsäkustannus Oy en ny redigerad upplaga av Jägarförbundets första verksamhetsledare Ax. Fr. Londens bok Eräretkiä Pohjolassa. I verket på mer än 300 sidor finns Londens bästa jakthistorier samlade. Boken hör till klassikerna bland vår litteratur med jakt- och fisketema.

Jägarförbundets verksamhetsledare

Hur kom det sig sedan att bronsmedaljören Londen gick med i Finlands Jägarförbund? Under OS kom det inte ens i fråga, för då hade förbundet ännu inte ens grundats.

Finlands Allmänna Jägarförbund (från 1964 Finlands Jägarförbund) grundades 1921. Följande år valdes vicehäradshövding Ax. Fr. Londen till förbundets första verksamhetsledare. Den officiella uppgiftsbeteckningen var jaktvårdsinspektör, men numera skulle hans titel vara verksamhetsledare, eftersom uppgiftsbeskrivningen närmast motsvarade de krav som ställs på högre funktionärer inom en riksomfattande medborgarorganisation. Någon egentlig månadslön fick han ändå inte från förbundet, utan endast ett litet arvode.

Londen var verkligt mångkunnig. Han hade skött många uppgifter i olika organisationer – från styrelsemedlem i Finlands Olympiska kommitté till andra kommittéer och förtroendeuppdrag i många föreningar. Mannens prestationer i sin helhet var nära på ofattbara. Han hade en lång ämbetskarriär som anställd av staten och rättsväsendet, satt med i styrelsen för många stora bolag, ägde och brukade den gamla familjeegendomen Punjo i Noux i Esbo, var däremellan svensk medborgare och ägde mark och en tobaksfabrik i Sverige samt tillbringade ett år med fördjupande språkstudier i England.

Londen hade goda relationer till de nordiska jägarorganisationerna, drev en kennel, var en skicklig och känd jägare och kom bra överens med alla slags människor. Han var också känd som en utmärkt skribent, vars texter fanns att läsa särskilt i svenskspråkiga jakttidskrifter. Sina böcker Nordiska jakter och Trogna jaktkamrater skrev han på svenska. Svenska var Londens modersmål, men han talade också utmärkt finska. De ovan nämnda böckerna utkom som ett samlat verk i två delar på finska under namnet Eräretkiä Pohjolassa (1923 och 1924). Våren 2013 publicerades denna klassiker bland vår litteratur med jakt- och fisketema som ett 331-sidigt verk på förlaget Metsäkustannus Oy.

Banbrytare inom jakt

Ax. Fr. Londen jagade både små- och storvilt. Av hans böcker framgår att han skjutit åtminstone två björnar, ett lodjur, 19 älgar och några sälar. Även om mannen i några senare personhistorier beskrivs särskilt som storviltjägare, och han också skriver mycket om dessa jakter, konstaterar han själv i en av sina böcker: ”Ädlast av all jakt är i mitt tycke jakt på skogshöns med hund här i Norden.”

Det bör nämnas att Londen fick sitt första egna vapen redan som sjuåring i julklapp av sin far, som inte själv jagade så värst mycket.

Av böckerna framgår att Londen introducerade jakt med lapptyg i Finland som en ny jaktform, efter att ha läst en artikel om de här typen av jakt i en tysk jakttidskrift. Mannens böcker berättar också om mycket annat. De hör till de absolut bästa verken inom jaktlitteraturen i Finland.

Utöver allt det ovan nämnda ägnade Axel Fredrik sig också med stor iver åt att utveckla Jägarförbundet. Ax. Fr. Londen var Jägarförbundets verksamhetsledare fram till 1927. Omedelbart därefter valdes han in i förbundets styrelse. Londen satt med i styrelsen fram till sin död ett år senare.