The famous grouse. Moripan är en underart av vår dalripa som inte blir vit om vintern.
The famous grouse. Moripan är en underart av vår dalripa som inte blir vit om vintern.

Pardans i en ripbutt

Ripjakt på en brittisk ljunghed är en minnesvärd upplevelse. De lågt flygande flockarna är snabba, så det måste också jägaren vara.

Allt andas förväntan. Johnny Goodharts parbössor ligger laddade på buttens, skjutskårens, ljungklädda ovankant. Intill dem en öppnad patronväska med ett trettiotal patroner utstjälpta för snabb åtkomst. Pinnarna, som ska hindra Johnny från att svinga genom skyttelinjen, är på plats och den runda skivan där fällda fåglar markeras hänger tillsammans med en penna framför oss.

Johnny står till vänster och spanar. Han bär gula skjutglasögon för att bättre urskilja fåglarna mot ljungen och handskar till skydd mot heta bösspipor. Laddaren, David Elgie, står till höger om Johnny. Bakom dem jag med kameran i hand och nedanför sitter Sizzle, Johnnys svarta cocker spaniel. Hon tittar ängsligt på våra tunga jaktkängor, medveten om det tumult som kommer att bryta ut när flockar av moripor försöker korsa skyttelinjen.

Riporna passerar i regel skyttelinjen på låg höjd. I bakgrunden ses en flankare med sin flagga.Riporna passerar i regel skyttelinjen på låg höjd. I bakgrunden ses en flankare med sin flagga.

Vapenbyte

Plötsligt griper Johnny ena bössan och David tar den andra. Jag kikar över Johnnys axel och skymtar några svarta prickar som närmar sig mycket snabbt, tätt över ljungen. Bara sekunder senare smäller första skottet och det andra går just innan riporna passerar oss som befjädrade kanonkulor.

David tar den tomma bössan och Johnny får samtidigt den andra i sin utsträckta vänsterhand, utan att han släpper fåglarna med blicken. Han svänger runt med de förbiilande riporna medan David tar ett steg bakåt för att ge plats och laddar samtidigt om bössa nummer ett. Deras samarbete är som en dans, en pardans i en ripbutt, och koreografin är väl inarbetad under 15 säsonger. Johnny avslutar med två snabba frånskott som ger i två ripor.

– En framför och två bakom, summerar Johnny medan han markerar riktning och avstånd på skivan framför sig. Det underlättar apporteringen efteråt.

Så vänder han sig mot mig med ett stort leende:

– Världens snabbaste jaktfågel, sa jag inte det?

David laddar tyst om och lägger bössorna på plats. Han är alltid lugn som en filbunke. Inget kan stressa David. Efter alla år samarbetar han och Johnny nästan telepatiskt. Då han vid något sällsynt tillfälle öppnar munnen är det för att uppmärksamma Johnny på annalkande ripor. Men oftast pekar David bara tyst i fåglarnas riktning.

Johnny träffar en ripa i motskott och innan den tagit mark tar David bössan för att ge honom en ny så att han kan fullfölja med två frånskott.Johnny träffar en ripa i motskott och innan den tagit mark tar David bössan för att ge honom en ny så att han kan fullfölja med två frånskott.

Riporna flyger lågt

Ett par minuter senare kommer nästa flock. På några sekunder växer de från prickar vid horisonten till runda, bruna fågelkroppar. Moripor flyger sällan högt utan följer landskapets kontur. De inte bara dyker ner i varje sänka och stryker tätt över höjdryggar, de skiftar också hela tiden plats inom flocken. Framifrån liknar en ripflock en samling mörka, studsande bollar som far fram tätt över marken. Flygsättet är en anpassning till ett öppet landskap där snabb och oregelbunden flykt är bästa skyddet mot en så formidabel predator som pilgrimsfalken.

Likt missiler kommer flocken mot oss och passerar i ett mäktigt brus när luften piskas av starka vingpennor. Johnny tar en av de ledande fåglarna ett trettiotal meter ut och några meter över marken, men dess fart är så hög att ripan träffar buttens utsida med en kraftig duns. Ripor uppges nå en hastighet av cirka 130 km/h och kräver en skicklig skytt. Johnny får i genomsnitt tre fåglar på fyra skott. Det är klart över genomsnittet. Tre eller fyra patroner per ripa anses normalt.

Butt markern är en skiva där skytten markerar avstånd och riktning till skjutna ripor.
Butt markern är en skiva där skytten markerar avstånd och riktning till skjutna ripor.

Ripor så det räcker

Medan vi väntar på att fler fåglar ska dyka upp över det böljande ljungtäcket, passar jag på att fråga Johnny om hans skjutteknik:

– Jag använder medföljande framförhållning och är noga med att röra piporna hela tiden. Jag svingar alltså inte snabbt genom målet, utan drar genom det och trycker av när jag känner att jag ligger tillräckligt långt fram.

– Jag föredrar sida vid sida för drivna moripor eftersom de skjuter lite lägre än bockar. Det ger en viss fördel. Mitt val har inget med tradition eller snobberi att göra. Det är enbart en fråga om preferens.

Samtalet avbryts av David som pekar framåt. En mängd svarta prickar rör sig åt vänster över horisonten. Vänsterflankarna viftar intensivt med flaggorna och lyckas vända riporna. Snart är de över oss och stackars Sizzle gömmer sig i ett hörn medan vi alla tre rör oss i en halvcirkel, Johnny och David bredvid varandra, skjutande och laddande så snabbt de kan. Bakom dem glider jag med och kameran arbetar på högvarv. Åtminstone 50 ripor passerar i större eller mindre flockar och på styvt tio sekunder får Johnny iväg sju skott och bärgar fem ripor.

Medan Johnny markerar fallna fåglar på skivan hörs en hornsignal från drevet.

– Första hornet, förklarar Johnny. Inga skott framåt.

David flyttar bössorna till buttens bakkant, men vi fortsätter att spana framåt. Innan en andra hornsignal förkunnar att drevet är över försöker ett par flockar och några singelfåglar passera, men Johnny är skoningslös och halvdussinet av dem hamnar i ljungen bakom butten.

David plundrar vapnen och lägger dem i sina fodral. Med den nu tätkryssade skivan i hand ger sig Johnny ut med Sizzle för att hjälpa apportörerna så att vi snart kan bege oss av till nästa såt.

Riporna är mycket snabba, de anses kunna komma upp i 130 km/h och de flyger oftast strax över marken.Riporna är mycket snabba, de anses kunna komma upp i 130 km/h och de flyger oftast strax över marken.

Fakta om fågeln och jakten

Moripan är en underart av den skandinaviska dalripan. Den finns bara på Brittiska öarna och blir inte vit om vintern.

Före senare delen av 1800-talet sköts riporna över stående hund. Men i och med tillkomsten av ejektorförsedda brytvapen blev klappjakt på moripor en favoritsysselsättning för överklassen med kung Edward VII i spetsen. Stjärnan bland den tidens skyttar var lord Ripon, som sköt 97 503 moripor och dog med bössan i hand i en ripbutt. Han var dock aldrig nära lord Walsinghams dagsrekord, 1 070 ripor. I augusti 1915 sköt åtta skyttar på Littledale i Lancashire tillsammans 2 929 ripor, också det ett tvivelaktigt rekord som ingen vill försöka slå i dag.

Riporna är alltid vilda fåglar. Tack vare intensiv jaktvård bygger man upp otroligt täta stammar. Den riphed i Yorkshire jag besökte består av cirka 800 hektar ljungmark och håller över 400 häckande par som i genomsnitt producerar 4-6 ungfåglar ett bra år. Stammen kan inför jaktsäsongen uppgå till 3 500 fåglar. I genomsnitt skjuts där 2 000 ripor per år.

Jaktvården består av effektiv efterhållning av markrovdjur och kråkfåglar. Dessutom bränner man regelbundet delar av ljungen så att det bildas en mosaik av olika åldersklasser; gammal ljung för skydd och unga plantor som ger föda. Man lägger ut krossad sten som riporna behöver för sin matsmältning och blandar i medel mot den dödliga maskinfektionen strongylos. Biotopvården gynnar inte bara riporna. Främst olika vadare, men också ovanliga tättingar som ringtrasten, gynnas i hög grad.

 En jaktdag på moripor avlönar ibland fler än 50 personer. En jaktdag på moripor avlönar ibland fler än 50 personer.

Viktig för lokalekonomin

Klappjakten på moripa är en otroligt dyr. Räkna med att få betala 270 € per brace (två fåglar). Åtta jägare skjuter ofta 100-400 ripor på en dag. Det blir cirka 1700–6750 € per jägare!

En anledning till det skyhöga priset är att tillgången är begränsad och att jakten på drivna moripor har mycket hög status. När jaktsäsongen börjar är det därför oljeshejker, amerikanska mångmiljonärer, filmstjärnor, brittiska lorder och finansvärldens toppar som samlas på norra Englands och Skottlands ljunghedar för att jaga ripa.

Men priset avspeglar också den intensiva jaktvården och att en jaktdag inte kan genomföras utan en hord av betalda medhjälpare.

Vi är många som ur ett jaktetiskt eller klass- och jämlikhetsperspektiv tar avstånd från sådan rikemansjakt och i stället vill propagera för ripjakt över stående hund, som ger färre fåglar men ställer högre krav på jägaren utom vad gäller skyttet. För klappjakt är inte jakt om man med jakt menar en lång och spännande händelsekedja där det avslutande skottet bara är det slutgiltiga beviset på att jägaren lyckats överlista ett vilt djur på dess hemmaplan. Klappjakt är skytte utan föregående jakt.

Tyvärr är det inte möjligt. Pengarna från ripklappjakterna behövs för att bevara ljunghedarna och deras fauna. Västeuropas ljunghedar har försvunnit i en rasande takt och ersatts med skog. Så även i Sverige. Ljungby heter inte Ljungby av en tillfällighet, och detsamma gäller andra ortsnamn med ljung eller lyng i namnet. Orrjakten på Sunnerbo ryar i sydvästra Småland lockade på sin tid Bismarck och andra europeiska potentater på motsvarande sätt som de brittiska hedarna lockar dagens höjdare.

Hedarna i England, Skottland och Wales är bland de sista resterna av Nordvästeuropas ljunghedar. Även de är hotade av skogsplantering och överbetning. Tack vare inkomsterna från ripjakten har faktiskt arealen ljunghed i Storbritannien ökat under senare år. Jakt med hund skulle aldrig ge lika mycket pengar och många hedar hade då planterats igen eller av betande får omvandlats till gräsmarker.

Och inte nog med det. Ripjakten är viktig för den lokala ekonomin. Förutom anställda moor keepers avlönar en jaktdag ofta 40 - 50 personer – drevfolk, hundförare, flankare och laddare – och tillresande jägare hjälper till att hålla liv i hotell, pubar och restauranger.

Så oavsett vad man tycker om denna rikemansjakt, är den en av mycket få reella inkomstkällor i en bräcklig glesbygdsekonomi, som annars kanske bara kan överleva med hjälp olika bidrag och stöd.

Moripor och får samsas väl, bara inte fåren blir så många att de betar ner ljungen.Moripor och får samsas väl, bara inte fåren blir så många att de betar ner ljungen.

The Great Grouse Race

Ingen annan dag i den brittiska jaktkalendern har samma status som The Glorious Twelfth, den 12 augusti då ripjakten börjar. Det har lett till The Great Grouse Race. Ursprungligen handlade det om att vara först bland Londons restauranger att servera ripa av årets skörd till middag. Moderna kommunikationer har ändrat förutsättningarna så att det numera gäller att servera ripa till lunch.

Ett år vann en pub i Surrey med hjälp av helikoptrar, snabba bilar och fallskärmshoppare och 1997 flögs ripor med Concorde till New York för att bli middag där samma dag.

Ripornas latinska släktnamn, Lagopus, betyder harfotad och kommer från fåglarnas fjäderklädda ben.Ripornas latinska släktnamn, Lagopus, betyder harfotad och kommer från fåglarnas fjäderklädda ben.