Sofia Kairikkos första hjort.
Sofia Kairikkos första hjort.

Med på jakt sedan barnsben

Familjen Kairikkos yngsta medlemmar är ivriga jägare. Barnen har fått följa med verkliga viltsituationer tillsammans med pappa och farfar.

För några år sedan började jag få frågor om vilda djur, vapen, jaktlagen och jakt i allmänhet. Frågorna ställdes av mina sonsöner Tapio (då 9 år) och Max (då 7 år). Vissa av frågorna orsakade en hel del huvudbry. Båda pojkarna hade läst mängder av böcker om natur och jakt och sett TV-program om ämnet.

Följande vår meddelade de unga herrarna att farfar måste skaffa dem ett exemplar av handboken för jägare, eftersom de ville ta sig en titt på boken före jägarexamen i slutet av sommaren. Jag försökte föreslå att det lönar sig att vänta några år till. Mitt förslag strandade till slut på frågan:

– Hur gammal var pappa när han sköt sin första hare och tjädertupp?

Efter den frågan kunde jag inte längre hänvisa till frågeställarnas ålder. Pojkarnas pappa Kusti var bara 12 år gammal när han under en och samma dag helt lagligt fällde sin första skogshare och tjädertupp.

Tapio klarade examen på andra försöket, ett par veckor efter att han gjort ett första försök. Då bestämde vi att båda pojkarna följande sommar skulle få delta i något av Jägarförbundets distrikts Tjäderläger, och att Max skulle försöka ta sin examen där. Konstigt nog är pojkarna inte ett dugg avundsjuka på varandra, inte ens på grund av jaktbyten, utan båda ringer varandra omedelbart när de fällt något. Tapios första jaktsäsong fällde han mest fåglar och Max var lika lycklig över varje byte som om han fällt dem själv.

Max Kairikko (8 år) med sin första älg och sin storebror Tapio. Augusti och september 2013 var goda jakttider för Max – jägarexamen och skytteprov, medlemskap i föreningen, hans första fåglar och den första älgen.
Max Kairikko (8 år) med sin första älg och sin storebror Tapio. Augusti och september 2013 var goda jakttider för Max – jägarexamen och skytteprov, medlemskap i föreningen, hans första fåglar och den första älgen.

Tjäderläger

Sommaren 2013 deltog pojkarna i Tjäderlägret som ordnades av Jägarförbundets Kymmene distrikt. Mitt under lägret fick jag ett samtal av Tapio, som ännu inte lärt sig pladdra i telefon. Också denna gång var Tapios samtal koncist: ”Max klarade examen”. Sen bröts samtalet. Han hade ju berättat det väsentliga.

Max hade alltså klarat jägarexamen. Pojkarna hade inte ens några bekymmer i fråga om vapen, eftersom de båda hade egna skjutvapen, som naturligtvis var registrerade i pappas namn. Och visst var både vapnen och skyttesimulatorn i flitig användning för att träna.

Båda pojkarna såg ivrigt fram emot höstens jaktsäsong. Den började med duvjakt, tätt följd av andjakten. Den första kvällen under sjöfågelsäsongen sköt Max två änder och Tapio en.

Älg- och hjortsäsongen började den sista lördagen i september. Farfar, alltså den här artikelns författare, tillbringade den första jaktdagen i Ähtäri. På kvällen ringde telefonen.

– Farfar, det här är älgjägaren Max. Jag sköt nyss en tvåtaggare.

Precis som sin bror gillade Max korta och koncisa samtal, men budskapet gick ändå fram. Pojkarna hade fått välja vem av dem som gick med Kusti på jakt under dagen och vem som fick sitta på pass i tornet på kvällen. Då gick det så att den yngre pojken som avslutning på dagen fick fälla sin första älg.

Drygt två veckor senare skickade Max ett meddelande till sin gudmor Leena klockan 1:50 på morgonen:

Hej Leena. Det är Max vi har inte setts på länge. Jag fick jaktkort den andra augusti. Den 11 augusti sköt jag två duvor och Tapio sköt tre duvor. Andjakten började den 20 augusti. Då sköt jag en and och Tapio sköt en and samma vecka. På fredagen sköt jag två änder. Jag och Tapio klarade älgproven och älgjakten började den 28 september med drev på morgonen och pass på kvällen. Tapio tog drevet och jag tog passet på kvällen. Tapio sköt ingenting under dagen. Passet började klockan 8. Vi väntade i två och en halv timme, sen såg jag en älgtjur som jag sköt så den föll genast. Pappa sa: det var som fan, killen sköt en älg. Jag fick veta att det var en tvåtaggare och jag var glad. Tapio sköt en tretaggad hjort följande vecka. Jag har inte skjutit något sedan dess, men jag är nöjd med min älg. Hälsningar Max.

Efter de här första bytena har båda pojkarna fällt otaliga individer av olika arter. I skrivande stund är pojkarnas senaste byten bland större vilt ett vildsvin och ett rådjur för Max och en vitsvansbock med åtta taggar för Tapio.

Kairikko jaktklan från Kylmälä. Pappa Kusti (t.v.), Max, Tapio och Sofia på duvjakt i augusti 2016. Kylmälä ligger i Kyrkslätt cirka 35 kilometer från Helsingfors centrum.Kairikko jaktklan från Kylmälä. Pappa Kusti (t.v.), Max, Tapio och Sofia på duvjakt i augusti 2016. Kylmälä ligger i Kyrkslätt cirka 35 kilometer från Helsingfors centrum.

Genast medlemmar i jaktföreningen

För några år sedan – och ofta ännu idag – var ett vanligt samtalsämne i jaktsällskap att antalet unga jägare minskat. Många föreningar konstaterade att det är viktigt att få med ungdomar i verksamheten, eftersom de är föreningarnas framtid. De som diskuterade frågan med oro i rösten fortsatte ändå ofta i samma andetag med att konstatera att unga medlemmar borde tas med i alla andra föreningar, utom vår för vi har redan en maximalt stor grupp. De unga skulle sätta sig vid ett dukat bord, de nuvarande medlemmarnas andel av köttet skulle minska och man vill inte ha folk utan mark med i gruppen. Och den där killen som envisas bor dessutom i fel kommun/by – så kan vi inte ha det.

Det fanns föreningar där man tog i bruk ett system med prövoår. I bästa fall fungerade det utmärkt och många unga och lite äldre jägare fick bli medlemmar i föreningen. En annan möjlighet är att använda ett faddersystem. Där får den som vill komma med i föreningen en fadder, som tillsammans med den nya medlemmen utför olika uppgifter med anknytning till jaktvård och jakt, och för bok över allting. Efter ett år säger faddern sin åsikt om den nya medlemmen under årsmötet.

Systemet med prövoår gick totalt åt skogen i vissa föreningar. Om prövoårets medlemskap pågår i tre år och endast betyder jobb som att ta ur, flå, stycka och städa, är det ganska få personer som orkar anhålla om fullvärdigt medlemskap i den föreningen.

Jaktföreningen Härköilän Erämiehet i Vichtis har en ganska speciell praxis i fråga om medlemskap för medlemmarnas barn. Som medlemmar accepteras alla avkomlingar till föreningens medlemmar som vill gå med och har jaktkort. Eftersom Kusti är medlem i Härköilän Erämiehet är det självklart att de två pojkarna i den här berättelsen och deras syster Sofia också gick med i föreningen. Minderåriga behöver inte ens betala medlemsavgiften. När de skaffar eget hushåll måste de emellertid fatta beslut om sitt medlemskap omedelbart.

Denna praxis verkar otrolig i en förening vars jaktmarker till största delen ligger mindre än 50 kilometer från centrum av Helsingfors. Ovanligt är också det att medlemskapet inte är bundet till mantalens storlek eller ens till hemorten. I allmänhet har det funnits en vuxen jaktkompis för var och en av föreningens medlemmar under 15 år vid jakterna.

Jakten i blodet

Många ivriga unga jägare sägs ha fått jakthobbyn i arv av sin far. För mina sonsöners del konstaterar alla bekanta att jakthobbyn helt klart har gått i arv från pojkarnas pappa Kusti, som är en av västra halvklotets ivrigaste jägare. I egenskap av farfar är jag stolt och glad över barnens stora intresse för jakt. Det krävs inte mycket övertalning när någon av pojkarna ringer för att fråga om jag vill gå med ut på jakt.

Många av mina goda vänner kan intyga att det finns oändligt många historier om de där jakterna. Här följer emellertid en lite annan historia med anknytning till jakten som hobby:

Båda pojkarnas jakbyten har blivit troféer som hänger i deras rum. Mamma Anette frågade för ett år sedan Tapio vad han har tänkt göra när han om några år tar hem en söt flicka på ett första besök i hemmet om hon blir helt upprörd och skärrad när hon ser hornen och de uppstoppade djuren på hans vägg, för att hon inte gillar jakt.

Det kunde Tapio berätta omedelbart: ”Jag skulle be henne komma bort till fönstret och konstatera att busshållplatsen finns på andra sidan åkern där ute.” Lite grann undrar man nog om det faktiskt skulle gå på det viset.

Lillasyster med på läger

Tjäderlägret som ordnades av Jägarförbundets Kymmene distrikt var enligt pojkarna så kul att de omedelbart ville anmäla sig till följande års läger. År 2014 ordandes lägret av Nylands distrikt. Väl hemkomna meddelade herrarna igen att de tänkte delta i Tjäderlägret också följande sommar och ta med sig sin lillasyster Sofia. Hon var genast med på noterna, men något jaktkort ville hon inte ta trots att hon älskar vilträtter (särskilt älgtunga är en favorit), för hon tyckte att farfar, pappa och bröderna får ta hand om själva jakten. Sofia hade i alla fall redan bestämt sig för att bara gifta sig med en jägare.

Men oj så nyckfull en kvinna kan vara redan som liten. Sommaren 2016 fördjupade sig Sofia och hennes likaså tioåriga väninna Jenni omsorgsfullt i Jägarens handbok. Så en fredag i augusti kom ett samtal från Jaala, där Max, Sofia och Jenni deltog i Tjäderlägret som ordnades av Jägarförbundets Kymmene distrikt. Det var Sofia som ville berätta att hon klarat jägarexamen. Även Jenni hade klarat den.

Två timmar senare ringde farfars telefon igen. Tapio (14,5 år) meddelade att han klarat sitt livs första soloflygning i segelflygplan. I ett halvår måste han flyga så att fältet hela tiden var inom synhåll. Nu i vår finns inte längre någon begränsning. Om drygt två år får han greppa spakarna i ett motorflygplan på egen hand.

Sofias hjort

Förra hösten hade Kusti lovat ta med Sofia på passet tre kvällar under det andra veckoslutet i oktober, för att hon skulle få fälla något lagligt vilt. De två första kvällarna såg de vilt, men på för långt avstånd eller i dunkel. På söndagen dök två vitsvansbockar upp på åkern. Det hade knappt börjat skymma, avståndet var ett hundratal meter, skottfältet utmärkt och vapnet fick bra stöd mot tornets sida. Hjortarna stod med sidan vänd mot tornet. Sofia siktade länge och väl – med hårkorset riktat mot sidan på bocken med taggarna, precis som hon fått lära sig – och tryckte sedan av sin Lynx. Den halvmantlade nollsexan for iväg med fart.

Kulan hade träffat hjärtat, så hjorten behövde inte spåras. När far och dotter kom fram till bytet stod ett samtal till farfar överst på listan över saker att göra.

Rätt ålder att börja jaga?

Det är en mycket vanlig uppfattning att den nedre åldersgränsen för att avlägga jägarexamen är 15, 16, 17 eller 18 år. I Finland finns emellertid ingen fastställd ålder för när man kan avlägga examen och får jaktkort. Enligt lagen får en person som har fyllt 18 år och har rätt att inneha ett skjutvapen överlåta skjutvapnet till en minderårig för användning under hans direkta övervakning, om han effektivt kan övervaka och leda den som använder vapnet så att användningen inte medför någon fara. En jägare under 15 år som har jaktkort kan alltså jaga med skjutvapen endast under direkt övervakning av en person som har fyllt 18 år.

Ungdomar och jakt är en kombination som har debatterats i insändarspalterna i tiotals år. För drygt tio år sedan polisanmäldes en lärare som tagit sin klass med för att bekanta sig med en jaktförenings verksamhet och följa med en älgjakt.

Jag tycker att den praxis vi har idag är bra. Det är utmärkt att barn under 15 år måste övervakas av en vuxen under jakt. Den vuxna kan ge handledning och vid behov ingripa i den egentliga jaktprestationen. Ganska säkert är också att många som börjar jaga tidigt blir duktiga jägare med en hobby för livet. Många av dem som avlägger sin jägarexamen som barn växer också upp till personer med en positiv inställning till jakt, även om de inte själva fortsätter med sin hobby.

Jägarteamet Kairikko består alltså numera av mig själv, min son Kusti och hans arvingar Tapio (14 år), Max (12 år) och Sofia (10 år). Jag är den ende i teamet som inte är boklärd, eftersom jag aldrig avlagt jägarexamen. Bestämmelser om examen togs med i jaktlagen från 1962 och examen infördes den 1 augusti 1964. De som hade jaktkort från tidigare behövde aldrig avlägga examen, så länge de betalade för att förnya kortet minst vart femte år.

Författaren är Jägarförbundets tidigare långvarige verksamhetsledare.

Framstående personer på jakt som unga

Hur populär var jakten som hobby bland ungdomar förr i tiden? Vår nationalskald Johan Ludvig Runeberg började enligt källskrifter jaga som mycket ung. Av flera små detaljer har jag dragit slutsatsen att han var en erfaren fågeljägare redan som tioåring. Han jagade ivrigt tills han en dag var på jakt med sin 13-årige son och fick ett svårt slaganfall.

Även president Pehr Evind Svinhufvud var ung när han började jaga. Hans far förolyckades under en jakttur innan sonen fyllt fem. ”Redan som liten var Pehr Evind en jägare”, berättar Mauri Soikkanen i kapitlet som handlar Svinhufvud i bokserien Presidentit erämiehinä. Faderns öde påverkade alltså inte den blivande presidentens jakthobby eller den nästan passionerade jaktiver han visade senare i livet.

Jean Sibelius var också en ivrig jägare under barndomen. Jakt var hans viktigaste hobby fram till 14 års ålder. På en jakttur var han nära att drunkna i Saarioispuoli vid Vanajanselkä, då han gett sig ut för att hämta en and som fallit i ett område med sankmark. Han sjönk långsamt allt djupare ner i den mjuka bottendyn, utan att kunna ta sig upp. Sibelius kunde ha drunknat om inte en lokal bonde hade upptäckt honom och lyckats rädda den unga jägaren med hjälp av sitt långa bälte. Sibelius slutade emellertid med jakten som 15-åring, då musiken tog en lovande jägare. Den sista spiken i kistan för jägarkarriären var den violin som Sibelius fick av sin farbror Pehr. Vilträtter var emellertid en favorit i resten av hans liv. Överst på listan stod and, men han uppskattade också allt annat vilt.