Paula Torro och hennes 11 veckor gamla korthåriga vorsteh Maija tränar duvjakt. Bild: Paula Torro
Paula Torro och hennes 11 veckor gamla korthåriga vorsteh Maija tränar duvjakt. Bild: Paula Torro

Vorstehvalp blir fågelhund

I artikelserien om valpskolning för olika jakthundsraser får läsarna information om de olika raserna och nya hundförare får goda råd och tips. Stjärnan i den här delen av serien är den mångsidiga vorstehhunden med bra jakttalang.

En korthårig vorstehvalp. Bild: Paula Torro

En korthårig vorstehvalp. Bild: Paula Torro

Avelsarbetet med stående fågelhundar inleddes vid hoven i Europa när vapnen utvecklades så att det blev möjligt att skjuta fågel i flykten. I England började man avla snabba settrar och pointrar för att huvudsakligen arbeta med fåglar, medan man på kontinenten redan från första början uppskattade större mångsidighet hos fågelhundarna.

Idag hör vorstehhundarna till de mest använda kontinentala stående hundarna. Avelsarbetet med rasen inleddes på 1800-talet i Tyskland och de första individerna importerades till Finland redan i slutet av samma århundrade. Numera är den strävhåriga typen en aning mer populär än den korthåriga vorstehhunden. Långhårig vorsteh är mest sällsynt.

Vorstehhundarna är långsammare och bättre på närsök än de engelska fågelhundraserna och är därför speciellt lämplig för jakt på tjäder och orre i den finländska skogsterrängen. Även fasanjakt på öppna fält och jakt på ripa i fjällen i norr lyckas utmärkt med en vorsteh. Hundarna är dessutom duktiga apportörer vid jakt på and och duva. De kan också användas vid jakt på små rovdjur ovan jord.

Mäntsäläbon Jenni Ruotimo har jagat med fågelhund i ett tiotal år. Hon beslöt sig för en vorsteh för att hon utöver en fågelhund också behövde en hund för jakt på mårdhund.

– Min förra vorsteh nappade bokstavligen till sig en mårdhund av bara farten på en av våra turer i skogen och bar den till mig. Min nuvarande 11 månader gamla valp har jag också valt för att jag vet att den har rovviltsskärpa.

Hemma hos Paula Torro, som arbetar med att träna fågelhundar (Tmi Erä-Ässä) och föda upp korthåriga vorstehhundar (Kennel Sysiässän), finns fyra korthåriga vorstehhundar. Hon föll för just den här rasen på grund av dess mångsidighet.

– Säsongen är lång för vorstehhundar. I augusti kan man börja med att jaga duva och and, och sedan fortsätta med hönsfågel. Hundarna kan användas vid jakt på mårdhund långt in på våren. Somliga använder också sina vorsteh som stötande hundar när de jagar fälthare.

En fågelhund söker fåglar på marken med hjälp av vinden. När den fått vittring blir den stående på ställe och markerar för jägaren var fågeln befinner sig. När jägaren kommer inom skotthåll får hunden tillåtelse att resa fågeln.

När skottet går måste hunden kunna stanna på sin plats. Den får apportera fågeln först efter att den fått jägarens tillåtelse.

Jenni Ruotimos strävhåriga vorstehhundar på tur. Bild: Jenni Ruotimo

Jenni Ruotimos strävhåriga vorstehhundar på tur. Bild: Jenni Ruotimo

Grundläggande lydnad tränas i vardagslivet

Många jägare tycker att det är svårt att träna fågelhundar och vågar därför inte skaffa sig en stående hund. Enligt Ruotimo är det inte särskilt svårt att träna en vorsteh, men träningen kräver att ägaren är konsekvent och engagerad.

– Det gamla ordspråket om att det jämnar ut sig i slutändan passar väl in på fågelhundsentusiaster. Om man har slarvat med den grundläggande lydnadsträningen är det svårt att jaga med hunden. Hunden måste lyda i synnerhet kommandona ”plats” och ”hit” bara med tanke på säkerheten.

Torro rekommenderar att nya vorstehägare deltar i en valpkurs redan innan valpen får komma hem. Då kan de vara konsekventa med träningen redan från början.

– Det lönar sig att satsa på valpskolningen, eftersom hundar lättast lär sig nya färdigheter innan intresset för vilt vaknar.

Först lär Torro valpen betydelsen av belöningar.

– Vorstehhundar är glupska av naturen och därför är det lätt att motivera dem med mat. Belöning innebär ändå inte att hunden matas, det vill säga att valpen kommer på inkallning för att få en godbit och sedan fortsätter med sina egna bestyr. Syftet med belöning är att valpen lär sig uppleva det som givande att göra saker tillsammans med ägaren.

Lydnadsträning i vardagslivet börjar man med omedelbart när valpen anlänt till sitt nya hem. Man behöver inte använda något speciellt ställe för träningen utan i stället baka in den i leken och vardagens rutiner.

Valpen kallas in till lekstunden eller matskålen och maten serveras endast till en lugnt sittande valp. Valpen går ut genom dörren eller hoppar ut ur bilen först när den fått tillåtelse att göra det. Naturligtvis måste man lära valpen vad kommandona betyder innan man kan kräva att den ska lyda dem.

När valpen lyder de grundläggande kommandona under störningsfria förhållanden kan lydnadsträningen förflyttas ut ur hemmet. Exempelvis andra hundar i en flock, grannens hundar, barn eller nya platser är utmärkta störande faktorer för små valpar när man tränar platsliggande eller inkallning.

– Nu på våren rör sig många olika djur i skogen och alla intresserar valpen. På promenad i koppel är det bra att ibland träna på att stanna, för det finns mängder av olika stimuli, tipsar Ruotimo.

Utöver de olika störande faktorerna höjer man också så småningom nivån på träningen. Man kan kräva att valpen platsliggande en längre stund eller be den stanna mitt under inkallningen. Utmaningar ökar hundens motivation.

Valpen lär sig också att arbeta självständigt när uppgifterna blir svårare och den inte endast upprepar uppgifter som den redan har lärt sig.

Svårare uppgifter betyder inte att träningstiden måste bli längre. Torro rekommenderar att man hellre tränar ofta och kortare stunder.

– Valpar äter i allmänhet tre gånger om dagen och före måltiden är de allra hungrigast och vill göra uppgifter. De korta träningsstunderna kan med fördel förläggas till just de här stunderna före måltiderna.

Den strävhåriga vorstehhunden är vår vanligaste vorstehras. Bild: Jenni Ruotimo


Den strävhåriga vorstehhunden är vår vanligaste vorstehras. Bild: Jenni Ruotimo

Färdigheter kan läras på många olika sätt

Torro och Ruotimo betonar att det inte finns något sätt som är det enda rätta att lära hunden olika färdigheter. Om ägaren har märkt att en viss träningsmetod fungerar, lönar det sig att använda den.

Torro lär små valpar inkallning, platsliggande och sittande i samband med apporteringsträningen.

– Till en början lockar jag valpen att leka med mig med en kaninpälsdummy. Sedan börjar jag kasta den till valpen inomhus. I allmänhet springer den i något skede efter dummyn, plockar upp den och bär den tillbaka mot mig. Då lönar det sig att huka sig ner, eftersom det då går bättre för valpen att komma tillbaka. Plocka åt dig dummyn ur valpens mun och ge den en belöning.

– När valpen har lärt sig att komma med dummyn till mig lär jag den sitta och vänta på tillåtelse att apportera. När valpen lärt sig också det här, kräver jag att den ska sitta när den lämnar över dummyn.

När alla skeden i apporteringsträningen är avklarade byter Torro ut dummyn mot kallvilt.

– Vi har frysen full av fåglar av olika storlek, med olika lukt och smak, så att valpen inte heller senare i livet tvekar att plocka upp vilket vilt som helst. En valp får börja vänja sig vid vilt med hjälp av fjäderskruden på fåglar där vingar och huvud är så frusna att de sitter fast i kroppen. När fågeln inte har några löst hängande delar har valpen inget intresse av att plocka med den, utan lär sig att bära fågel med ett stadigt grepp om mitten.

Också Ruotimo övergår till kallvilt i träningen omedelbart när valpen lärt sig att apportera dummyn. För att lära valpen hur den ska hantera viltet på rätt sätt använder hon sig av hundarnas vattenpassion.

– I allmänhet ges rådet att börja träna apport i vattnet först när hunden klarar av att apportera på land. Jag har i alla fall lagt märke till att valpar lär sig hantera viltet prydligt i vattnet, eftersom en hund i vattnet inte kan göra något utöver att plocka upp fågeln ordentligt.

En ung hund får ofta lära sig apportera varmvilt på and- eller duvjakt. Det är bra om hunden har fått vänja sig vid det här redan innan man vänjer den vid skotten.

Det är ändå bäst att inte skjuta alltför mycket vilt till en ung hund, så den inte hetsar upp sig alltför mycket.

– Om man skjutit många fåglar till en hund kan den börja ge sig av för att apportera så fort den hör ett skott, redan innan den har fått tillåtelse att gå. En del hundar blir upphetsade så fort de ser gevärspipan höjas, varnar Ruotimo.

Vorstehhundar är lämpliga jakthundar i terräng med tät skog. Bild: Jenni Ruotimo

Vorstehhundar är lämpliga jakthundar i terräng med tät skog. Bild: Jenni Ruotimo

Sök och stånd ska falla sig naturligt

En vorsteh ska kunna söka vilt på ett lämpligt avstånd enligt terrängen med hjälp av vinden. På fälten och fjällen, där sikten är god, kan den söka vilt några hundra meter från föraren. I skogen borde hunden inte söka vilt för långt borta, så att föraren hinner fram innan viltet smiter.

Söket och användningen av vinden faller sig i allmänhet naturligt för hunden, men i viss mån kan man också träna in dessa egenskaper.

Det är viktigt att låta hunden bekanta sig med olika typer av terräng redan som valp, så att den lär sig anpassa sökets vidd till terrängen.

– Rör dig med hunden både på fält och i skogsterräng, så att den lär sig anpassa sökets vidd till terrängtypen, råder Torro.

Eftersom Torro jagar huvudsakligen skogshönsfågel på skogklädd mark gillar hon hundar som håller kontakt med föraren.

– Bäst är det om hunden själv rapporterar under söket och jag inte behöver kalla in den. Själv går jag mycket i skogsterräng med en ung hund så att den lär sig hålla kontakt med mig. På fält och i fjällterräng är det önskvärt att hundens sök har avsevärt större vidd än i skogen. Även där ska hunden helst hålla kontakt.

Hundens sök, precis som dess övriga färdigheter, utvecklas när den får större erfarenhet. Ju fler tillfällen en valp får, desto snabbare och mer sannolikt blir den en bra jaktkamrat.

– Jag försöker gå med valpen i terräng med mycket vilt. När hunden hittar en fågel i terrängen vaknar ivern att söka fler fåglar. Terräng som är tom på vilt motiverar inte hunden, utan tvärtom kan hunden bli lat när det gäller sökning. När man går med valpen är det också viktigt att beakta vindriktningen, så att hunden lär sig söka med högt buret huvud. Man ska alltså helst planera sin rutt så att vinden blåser i riktning mot hunden. När hunden är äldre kan den själv söka med hjälp av vinden, råder Torro.

Ståndet är lika naturligt för en vorsteh som skallet är för en spets. En del valpar står redan vid åtta veckors ålder, andra först som ettåringar. Trots att rasen har ståndet i blodet utvecklas hunden tack vare erfarenhet till en bättre stående hund.

Enligt Ruotimo ska en bra stående hund fatta stramt stånd för fågel och ha ett så fast stånd att den lämnar fågeln för att rapportera.

Med att rapportera avses att hunden lämnar sitt stånd för att påkalla jägarens uppmärksamhet, om han eller hon på grund av avståndet eller skogsterrängens täta växtlighet inte har uppfattat situationen. En del hundar förstår själva att de måste rapportera, hos andra kan man träna det genom att kalla av hunden från ståndet med visselpipa.

Ibland står hunden för bara vittringen. Om en valp gör så är det bäst att inte reagera utan bara vänta att valpen lär sig stå på egen hand.

En ung hund lär sig bära fåglar snyggt och prydligt. Bild: Paula Torro

En ung hund lär sig bära fåglar snyggt och prydligt. Bild: Paula Torro

Den berömda avancen

Viltarbetet är alltid en händelsekedja. En bra avance och resning är rask men ledig och hunden avancerar endast på uppmaning. Efter avancen ska hunden kunna sitta stilla tills den får tillåtelse att apportera fågeln.

Hundens drift är som starkast i en viltsituation. Om man har tränat med hunden endast när driften är låg, kan det vara svårt att kontrollera hunden vid jakt.

En alltför ivrig hund orkar inte hålla stånd utan kan resa fågeln utan tillåtelse eller jaga iväg efter fågeln. Utöver hundens iver kan ett fel bero på en oerfaren förare, som har skyndat fram till ståndet och inte haft tålamod att låta hunden stå i fred.

Om hunden ger sig av efter en fågel som flugit upp och föraren börjar ge hunden kommandon med hög röst, kan hunden koppla ihop resningen med förarens kommandon och inte med att den gav sig av efter fågeln, I värsta fall är följden att hunden inte längre vill resa fågel.

Torro rekommenderar att man tränar valpen från första början också vid stark drift så att levande vilt används i träningen. Själv använder hon huvudsakligen duvor till valpskolningen, eftersom de kan användas för kontrollerad träning.

– Med duvor är det lätt att träna viltarbete och flykt, eftersom hunden sällan får tag på en duva. Det är dessutom möjligt att göra flera kontrollerade upprepningar under en kort tid, eftersom duvor snabbt återvänder till slaget och kan användas på nytt.

Vid jakt på skogshöns är avancen inte lika viktig som på vid jakt på fälthöns. De skygga orrarna och tjädrarna flyger kanske upp ändå, när jägaren närmar sig. En fasan kan man däremot praktiskt taget trampa på. Om hunden inte lyckas resa fågeln är det svårt att få in ett skott.

När viltarbetet som helhet – stånd, avance och sittande efter resning – fungerar kan hunden belönas för ett bra arbete med en fällning. I vilken ålder hela paketet är i ordning beror på individen och hur den har blivit tränad.

– När man tränar mycket med en hund redan som valp och låter den komma i kontakt med vilt, kan den bli en fungerande hund redan som mycket ung. Jag har själv fällt en första fågel till en valp innan den ens fyllt ett år. Senast i 2–3 års ålder borde hunden vara en duglig jakthund, säger Torro.

Paula Torros första fällda ripa när Maija är 18 månader. Bild: Paula Torro



Paula Torros första fällda ripa när Maija är 18 månader. Bild: Paula Torro

Vilken valp passar mig?

Vad gör då den som är intresserad av att skaffa en fågelhund? Om man ännu inte är helt säker på vilken ras man vill ha, ska man enligt Ruotimo besöka jaktprov för att se hur olika fågelhundar arbetar.

– Under jaktproven ser man hur olika hundar arbetar i praktiken och samtidigt har man en chans att prata med ägarna. Det kan också löna sig att kontakta rasklubbarnas valprådgivare.

Ruotimo har själv också andra fågelhundar än vorstehhundarna. Hon anser i alla fall att vorstehhunden är en trygg ras i den bemärkelsen att man i allmänhet faktiskt jagar med hundarna och inte enbart ställer upp i prov.

När man har bestämt sig för en ras står valet av uppfödare i tur. Vid sidan om valprådgivarna kan jaktproven vara till hjälp också med detta.

– Trots att det inte enbart är hundens naturliga egenskaper som påverkar provresultaten, utan också hur hunden blivit tränad, kan man genom att läsa provredogörelser få en överblick över hundens egenskaper, råder Torro.

Det är svårt att ge entydiga råd om valet av en enskild valp. Om man vill bli uppfödare ska man naturligtvis välja en tik. I övrigt är valpens kön en smaksak.

Det lönar sig att lita på uppfödarens bedömning, eftersom han eller hon har möjlighet att följa valparnas bestyr dagligen.

– Jag försöker naturligtvis placera en aktiv valp i en aktiv familj. I praktiken har jag i alla fall noterat att hunden ofta i något skede börjar likna sin ägare. Om föraren är lugn blir också hunden ofta lugn som vuxen. Om föraren i stället är nervös, blir hunden sådan, skrattar Torro.

Ruotimo rekommenderar att den som överväger att skaffa en valp går med i den lokala fågelhundsklubben.

– Jag gick själv med i klubben Kanta-Hämeen kanakoirakerho så fort jag skaffat min första vorsteh. Klubbarna ordnar olika lydnadsträningar och kurser. Kanta-Hämeen kanakoirakerho ordnar också årligen evenemanget Ladies Trial, ett prov som är avsett för kvinnliga förare, där det är lätt att bekanta sig med tävlingsverksamheten.

Källa:

www.saksanseisojakerho.fi

Marko Mikkola (red.) (2010): Lintukoirat metsästyksessä. Metsäkustannus.

Den korthåriga vorstehhunden Maija vid sex månader. Bild: Paula Torro

Den korthåriga vorstehhunden Maija vid sex månader. Bild: Paula Torro
En ung hund bär en mås snyggt och prydligt. Bild: Paula TorroEn ung hund bär en mås snyggt och prydligt. Bild: Paula Torro