I herrarnas final i tjäder sköt de två herrar som kämpade om mästerskapet sida vid sida. Från vänster Henrik Wägar och Vesa Saviahde.
I herrarnas final i tjäder sköt de två herrar som kämpade om mästerskapet sida vid sida. Från vänster Henrik Wägar och Vesa Saviahde.

Ny teknik vid rekordtävlingarna i Sastmola

Idrottscentret Rysä i Sastmola var skådeplats för kampen om medaljerna i Finlands Jägarförbunds FM-tävlingar i luftvapenskytte.

Familjen Kontturi från norra Karelen kom till Sastmola för att delta i tävlingen i luftvapenskytte, som är hela familjens favorit. Pappa Markku var på sin tid mästare i klassen för ungdomar i båda grenarna och hans hobby har gått i arv till döttrarna.

Åttaåriga Siina började skjuta för tre år sedan och under den gångna vintern har hon tränat luftgevärsskytte ett par gånger i veckan. En halv timme och cirka femtio skott per gång tycks vara ett lyckat recept för att ta hem guldet i klassen S13. Siina vann klassen med stöd med en perfekt prestation på 200 poäng.

Klasskamraterna har också uppmärksammat Siinas framgångar och när hon visat upp sina medaljer har hon ofta fått frågan ”får du sådana varje dag?”. Siinas lillasyster Moona var den yngsta deltagaren i tävlingarna. Den sexåriga förskoleeleven hade råkat ut för en förkylning, så hennes prestation var inte lika träffsäker som vanligt.

Systrarna Kontturi tävlade i klassen tjäder med stöd. Från vänster tävlingens yngsta skytt, sexåriga Moona, och guldmedaljören Siina.
Systrarna Kontturi tävlade i klassen tjäder med stöd. Från vänster tävlingens yngsta skytt, sexåriga Moona, och guldmedaljören Siina.

Dubbelmästarnas tävling

I damklassen tävlade Anna-Kaisa Palmén från Satakunta distrikt på hemmaplan. Hon gick vidare från försöken i älg med sitt resultat, trots att hon låg cirka fem poäng efter täten. I finalen lyckades hon sedan utmärkt och kammade hem 95 poäng. Med slutresultatet 180 poäng tog hon mästerskapet med åtta poängs marginal till tvåan Noora-Mari Iisakkala, som också representerar Satakunta. Tiia Raja från Österbotten kom på en tredje plats, bara en poäng från silvret.

Anna-Kaisas form försämrades inte heller under natten. I försöken i tjäder fick hon 99 poäng och i finalen 96 poäng. Hon blev alltså dubbelmästare. Utöver Anna-Kaisa lyckades fyra andra skyttar med konststycket att ta hem dubbla mästerskap i Sastmola. I klassen S15 kom Antti Santakangas från norra Karelen etta med resultatet 183 poäng i älg, vilket samtidigt var nytt finländskt rekord i klassen. Dubbla mästerskap blev det också i klassen S17 för Anni Huttunen från norra Savolax och i klassen N50 för Sirkka Savukari från Kymmene distrikt.

I år togs två nya klasser med i luftvapengrenarna. I klassen N65 vann Helena Matero från norra Savolax båda grenarna. I den andra nya klassen, M80, vann Olavi Mäkäräinen från Kajanaland i älg och Kari Lahti från Kymmene distrikt var bäst i tjäder. Vinnarna i den nya klasserna satte samtidigt också nya finländska rekord.

Anni Huttunen tar hem mästerskapet i älg.Anni Huttunen tar hem mästerskapet i älg.

Flexibilitet med hjälp av elektronik

– Tack vare elektroniken är antalet funktionärer som behövs för det egentliga skyttet betydligt mindre än vid tidigare FM-tävlingar som vi har arrangerat. Nu kan vi i stället använda funktionärernas arbetsinsats till annan verksamhet, berättar direktören för tävlingarna Reijo Holmi.

Skytten får nu information om sitt resultat omedelbart efter att ett skott har avfyrats och inga tolkningsfel förekommer. Tidigare har det hänt att skyttar har kommit till tävlingskansliet med måltavlan i näven för att klaga på feltolkningar.

– Också finalerna i tjäder är nu mer publikvänliga, då publiken kan se det avfyrade skottet omedelbart. Förhoppningsvis kommer elektroniska måltavlor att användas även framöver. Om man också lyckas få resultattjänsten att fungera enligt Jägarförbundets regler så blir det betydligt lättare att arrangera mästerskapstävlingarna.

Reijo Holmi överlämnade ansvaret för tävlingsarrangemangen till direktören för nästa års FM-tävlingar Matti Suoranta. Matti önskade luftvapenskyttarna med stödtrupper välkomna till norra Tavastland och Tammerfors den 6–7 februari.

Resultat

Den glada medaljtrion i älg i klassen för 17-åringar. Från vänster silvermedaljören Liina Laine, guldmedaljören Anni Huttunen och bronsmedaljören Jonna Mauno.
Den glada medaljtrion i älg i klassen för 17-åringar. Från vänster silvermedaljören Liina Laine, guldmedaljören Anni Huttunen och bronsmedaljören Jonna Mauno.

Tävlingssituatio­nen – en berg-och-dalbana av tankar och känslor

Det är tävlingsdag för min huvudgren, tjäder. Inskjutningsskotten går lite högt. Jag har bara tre minuter tid för justeringar. Jag justerar ett par klick neråt. Kindstödet känns lite för lågt, så jag justerar det ett par millimeter uppåt också. Nu känns allt bra. Med optimism i sinnet mot själva tävlingen. Början går bra, de första fem skotten får jag en nia och resten tior. Jag känner hemmapublikens blickar i ryggen. Andra serien. Tia, nia, tia, åtta ... bara ett skott till, koncentrera dig. Pipan är inte ens riktad mot tavlan när signalen ljuder för fem sekunder kvar. Snabbt vänder jag vapnet mot tavlan och trycker av. Träffen talar sitt bistra språk. En femma. Jag stirrar på tavlan och undrar vad som hände. Aldrig tidigare har det hänt att tiden inte har räckt till. Skyttarna ombeds samla ihop sina vapen och en ny omgång tävlande kliver fram till linjen.

Under pausen försöker jag nollställa tankarna. Jag ligger åttonde inför finalen. Före finalen tänker jag att om jag bara inför varje skott kan samla tankarna och fokusera på själva skottet och en bra prestation, kan jag nå långt. I slutändan får vi se hur långt det räcker. Jag är medveten om att gamla träningsmönster inte längre räcker till för att nå podiet, utan avgörande faktorer är att hålla huvudet kallt, kontrollera den stigande pulsen och fokusera på det väsentliga.

Finalen. De första fem skotten skjuts i följd. Jag är rädd för att tiden ska ta slut. På något sätt lyckas jag hålla nerverna i styr. Resultatet blir 46 poäng. Jag hör speakern säga att jag stigit en placering. Fem skott kvar.

Kallskotten mellan tävlingsskotten får mig att slappna av, jämnar ut pulsen och hjälper mig att fokusera enbart på följande skott. Jag vet att nu krävs det tior för att stiga i placeringarna. Tanken på en medalj kryper osökt fram, trots att jag ännu är långt från medaljplats. Jag fortsätter att koncentrera mig på varje skott för sig. Tanken vill vandra och jag undrar redan hur det här kommer att sluta. Jag försöker stänga ute de här tankarna, men det är otroligt svårt. Jag visualiserar hur siktet stannar i mitten av tavlan och avtryckningen är perfekt.

Följande skott. Jag får två tior i följd. Ännu är jag några poäng från bronsplatsen. Trots att jag hör resultaten mellan skotten märker jag att visualiseringen och kallskotten håller tankarna i styr. Före sista skottet ligger jag en poäng från brons. Jag funderar redan på om vi måste skjuta på nytt ifall det blir oavgjort. I tankarna förebrår jag mig själv. Sådant får jag inte tänka på nu. Ett skott kvar.

Sista skottet är alltid svårast. Jag försöker tänka att det bara är sjätte skottet. Då lugnar jag mig. Jag hör skjutledarens kommandon: ”Ladda!” ”Färdiga?” Skjuttiden börjar när signalen ljuder. Jag siktar, siktar. Pipan gungar och vill inte stilla sig. Tiden går. Nu måste jag bara skjuta. Bang! Vågar jag kolla resultatet på skärmen? Det är 10,1! Jag suckar, ler. Jag är nöjd, jag kämpade in i det sista.

Min väninna blir finsk mästare. Jag är så glad för hennes skull, men ändå är det svårt att få till ett leende. Silvermedaljörens namn ropas ut och jag applåderar också henne. De har förtjänat sina medaljer. Sen är det bronspengens tur. Jag hör mitt namn ropas ut. För ett ögonblick är jag alldeles omtumlad av situationen! Jag klarade det!

Snart förstår jag att jag nådde medaljplats genom att kontrollera mina tankar, inte tack vare mina skyttefärdigheter, för den här säsongen har jag hunnit träna bara en enda gång. Visst har jag tidigare nått framgång i grenen, men det betyder inte att jag inte blir nervös, eller att en prestation på något sätt är lättare för mig än för andra. Samma farhågor, nerver och så kallade felaktiga tankar snurrar också i mitt huvud. Resultatet i finalen var en arbetsseger! Som av en reflex höjer jag armarna i en segergest och hojtar av glädje. Jag vill springa fram och krama min tävlingssyster, för jag vet att hon förstår precis hur jag känner mig just nu. Jag ger henne en riktig björnkram och vi tappar båda två fattningen. En fin idrottsdag ligger igen bakom oss!”

Noora-Mari Iisakkala