Valp och fasan. Bild: Helka Alanko
Valp och fasan. Bild: Helka Alanko

En golden retriever blir jakthund

I årets nummer av Digi-Jakt presenteras en artikelserie om valpskolning för olika jakthundsraser. Serien ger läsarna information om de olika raserna och råd för nya hundförare. I artikelseriens tredje del presenteras golden retrievern. Den här uthålliga och mångkunniga jakthunden har länge uppfattats i första hand som en sällskapshund i Finland.

De första golden retrievrarna registrerades i Finland 1959. Dessa hundar hade importerats för jakt. Så småningom blev den här brittiska rasen allt mer populär och man började skaffa dem i första hand som sällskapshundar. Samtidigt fick rasens ursprungliga syfte, jaktegenskaperna, en biroll i förädlingsarbetet.

För cirka femton år sedan gav sig rasföreningarna i kast med problemet. Numera finns det flera uppfödare av fina golden retrievrar från brukslinje i Finland. Hundarna klarar sig också lika bra som labradorretrievrar i jakthundsprov. Trots det hänger uppfattningen om rasen som en sällskapshund kvar. Det är synd, eftersom golden retrievrar har stark jaktinstinkt och kan användas till att jaga nästan vad som helst.

Golden retrievrar används huvudsakligen till att apportera småvilt. De är också duktiga stötande hundar vid hönsfågel- och harjakt samt utmärkta ställande hundar vid jakt på små rovdjur. Golden retrievrar saknar inte jaktstyrka. Vissa individer används till och med vid jakt på lodjur och vildsvin.

– En golden retriever är en mycket uthållig teamarbetare, berättar Weljesten kennels uppfödare och överdomare för retrieverprov Ari-Pekka Fontell.

– En labradorretriever är enklare att träna. Golden retrievern är däremot mer självständig och kommer ibland med egna påfund. Den är ingen överpresterare utan gör saker med glimten i ögat. Vi entusiaster använder uttrycket ”golden moments” till att beskriva alla de komiska situationer som bara golden retrievers kan åstadkomma, skrattar jaktprovskommitténs ordförande i föreningen Kultainen Rengas – Golden Ring GR ry Helka Alanko.

En valp bekantar sig med sin arbetsplats. Kuva: Kaisa Huttunen
En valp bekantar sig med sin arbetsplats. Kuva: Kaisa Huttunen

Grundläggande träning redan som valp

Fontell betonar att lydnad är a och o för skolningen av en apporterande hund. Inkallning börjar man träna redan när valparna är små. När valparna kan gå och äter fast föda kan man börja kalla dem till matskålen med visselpipa. Valparna skyndar fram för att äta och börjar då associera ljudsignalen med inkallning och den belöning som följer.

Det är också bra att börja träna platskommandot med valparna redan hos uppfödaren. Man lär en valp att sitta genom att lyfta matskålen över valpens huvud, så att den automatiskt sätter sig på bakdelen. Samtidigt ger man en ljudsignal. Därefter får valpen äta. När det här går bra kan man så småningom be valpen sitta allt längre stunder. För inkallning använder man i allmänhet två visslingar och för platsliggande en vissling.

En golden retriever har snabb och prydlig apport och avlämning i generna. Den egenskapen ska man inte förstöra genom att ta ifrån valpen dess ”byte”. Man kan till exempel lägga några strumpor i valplådan. Om man bara orkar vänta har man i något skede en valp med en strumpa i munnen i sin famn. Då tar man inte omedelbart strumpan ifrån valpen, utan kelar istället med den. På så sätt lär sig valpen lita på människan och hämtar också i fortsättningen gärna leksaker åt föraren.

Man kan också börja vänja en valp med vilt redan hos uppfödaren.

– Hos oss visar tiken alltid valparna deras första vilt. Vi ger henne till exempel en kråka, som hon bär till valplådan. I allmänhet ser valparna den som mat och försöker äta upp den. Det är inget problem, eftersom en valp nog lär sig hur saker och ting ska gå till när den blir större. När valparna har fått bekanta sig med vilt gör jag också spår åt dem för att se hur de reagerar. Det gör jag oftast när de är 5–7 veckor gamla, fortsätter Fontell.

Om en valps instinkt behöver väckas kan man visa den vilt flera gånger. Annars är det inte nödvändigt.

Dummies används i skolningen. Bild: Ilpo Partanen
Dummies används i skolningen. Bild: Ilpo Partanen

Apportering

När en valp flyttar till sitt nya hem fortsätter träningen i inkallning och platsliggande, och den görs gradvis svårare. Man får valpen att sitta, går själv ett par meter bort och kallar in den. När valpen är duktig belönar man den med beröm, kel eller godis. När valpen har klarat att stanna kvar flera gånger kan man så småningom göra tiden och avståndet längre.

Går allting bra inomhus kan man fortsätta träningen ute. Till en början är det bäst att träna ute på en plats där valpen inte blir störd till exempel av andra hundar. Träningen i platsliggande kan man göra svårare exempelvis genom att kasta upp bollar eller dummies i luften. Syftet är att hunden inte ska låta sig provoceras av detta.

Först när valpen lärt sig kommandona för inkallning och platsliggande kan man börja låta den apportera föremål. Till en början använder man dummies i träningen. När en valp lärt sig apportera dummies är det dags för vilt. Om valpen inte vill lämna av en dummy kommer den garanterat inte att lämna vilt. Viltet är ju ändå så mycket mer intressant för valpen.

De första apporteringsövningarna görs i allmänhet så att man lägger dummyn en bit från hunden så att den ser var dummyn faller. Därefter återvänder man till hunden, ber den apportera och låter den hämta föremålet. När valpen plockat upp dummyn kallar man in den och belönar den genast när den lämnat dummyn till föraren. Först när det här lyckas kan man ibland kasta föremål eller vilt som valpen ska apportera. Huvudsaken är i alla fall att hunden inte blir alltför ivrig, utan orkar vänta tills man ber den apportera.

Apporteringsträning med kallt vilt. Bild: Helka Alanko
Apporteringsträning med kallt vilt. Bild: Helka Alanko

Balansgång mellan styrbarhet och självständighet

När valpen blir större lär man den gå fot i koppel och utan samt stanna med visselpipa.

– Själv lär jag en valp att stanna på så sätt att när jag visslar och hunden vänder sig mot mig, kastar jag snabbt en boll eller dummy mellan oss i ögonhöjd för hunden. Då stärks reaktionen på visselpipan.

Riktningen övar man i allmänhet först med linjeövningar. Valpen får lära sig springa rakt framåt till exempel till matskålen. Senare, när valpen har lärt sig att stanna när man visslar, kan man lära den riktningar med handsignaler.

– När hunden stannar på visselsignal går jag fram till den och belönar den. Därefter kastar jag en dummy till höger eller vänster, visar riktningen med handen och låter hunden apportera dummyn. När hunden kan handsignalerna kan man träna handsignalerna ytterligare genom att placera ut en massa dummies på båda sidor om en stig och sedan låta hunden apportera en i taget från den sida man visar med handsignalerna, fortsätter Fontell.

Utöver styrbarheten ska hunden också kunna apportera vilt självständigt. Då får den inte ty sig för mycket till föraren. En golden retriever får huvudsakligen upp vittring från luften. Man kan träna på att få upp vittring från marken till exempel genom att spåra eller träna närsök.

– Närsök kan man träna genom att gömma flera föremål som ska apporteras i ett mindre buskage, så att hunden ser att föremålen placeras ut där. Därefter får hunden apportera, föreslår Alanko.

I synnerhet i prov ska hundarna kunna ett separat närsökskommando. Hunden styrs framåt till en viss plats och sedan ger man närsökskommandot med visselpipa. Då ska hunden kunna sätta nosen till marken och börja arbeta.

Apportering av tjädertupp. Bild: Helka Alanko
Apportering av tjädertupp. Bild: Helka Alanko

Oskolade hundar en säkerhetsrisk

Precis som med andra retrievrar tar det tid att göra en bra jakthund av en golden retriever. Man kan inte kräva att hunden ska kunna saker innan den säkert vet vad man förväntar sig av den. Därför lönar det sig att inte ta genvägar eller gå för snabbt framåt med skolningen. Om någonting inte fungerar är det bättre att ta ett steg tillbaka än att gå vidare. Resultaten beror också alltid på mängden träning.

På jakt märker man snabbt om lydnadsträningen har försummats, om hunden inte klarar av att stanna på plats. Det är både en säkerhetsrisk för hunden och besvärligt för jägaren.

– Jakten blir inte trevlig om man hela tiden måste hålla ett öga på om hunden säkert håller sig stilla. Jag förstår precis vad det beror på. Om en jägare bara har en hund har han bråttom att få den med sig på jakttur. Om han dessutom märker att hunden kan apportera blir han allt ivrigare. Då kanske han tror att hunden redan är en färdig retriever. Kom emellertid ihåg att utan skolning kan hunden inte komma på inkallning, hålla sin plats, stanna eller förstå riktningssignaler. Jag har sagt till många nya hundförare att det är viktigt att hålla sig till den grundläggande träningen. Det här med att apportera kan hunden automatiskt, menar Fontell.

Alanko tar först med sina unghundar på hönsfågeljakt.

– Under hönsfågeljakt får hunden pyssla lite mer fritt och det krävs inte så hård lydnad som till exempel vid and- eller duvjakt. Själv har jag ofta tagit en yngre hund med tillsammans med äldre hundar, så att valpen får ta efter de mer erfarna hundarna. På så sätt lär sig valpen att apportera vilt från ett lämpligt avstånd.

En golden retriever valp. Bild: Helka AlankoEn golden retriever valp. Bild: Helka Alanko

Vänja valpar vid skott och vatten

En valp ska också redan som liten få träning i olika jaktförhållanden. Till en början kan man använda exempelvis en startpistol för att vänja valpen vid skott.

– Först provocerar jag valpen vid platsliggande genom att kasta en dummy framför den. Om den stannar kvar på plats prövar jag ett par skott, berättar Fontell.

– Det är ingen större skillnad om man skjuter med startpistol eller hagelgevär. Det viktigaste är att man inte skjuter alldeles vid valpens öra eller överraskar den genom att skjuta bakom dess rygg. Valpen ska se varifrån ljudet kommer, fortsätter Alanko.

Det finns ingen anledning att oroa sig över att en valp inte gillar att bada. När den blir äldre kommer den att simma. En hund som vill apportera kommer att hoppa i vattnet efter ett föremål.

Även om det går bra att apportera i vatten ska man inte ge sig ut på jakt med en ung hund i alltför svåra förhållanden. Det är bäst att låta hunden vänja sig så småningom vid att simma i hög sjö och ta sig i eller upp ur vattnet på hala klippor.

– Om hunden får panik kan det i värsta fall leda till att den inte längre vågar apportera i vatten. Ifall vågorna går riktigt höga kan det vara klokt att skjuta en fågel i taget till en ung hund. När den har apporterat en kan man skjuta nästa, föreslår Fontell.

Alltför svåra uppgifter gör hundar frustrerade och förstör deras självförtroende. Under träningen och de första jakterna ska man ge valpar och unga hundar tillfälle att lyckas med sin uppgift.

Vilken valp passar mig?

När man väljer en golden retriever för jakt är det en god idé att kontakta rasföreningen eller lokala retrieverföreningar och uppfödare.

– Vår förening har en egen valpförmedling och valpar för jakt har en egen lista. Innan man väljer valp kan det också vara bra att se föräldrarna på jakt eller prov, föreslår Alanko.

En ny hundägare kan också gå med i den lokala retrieverföreningens verksamhet. Även om man inte är intresserad av att delta i prov, kan också grundkurser som siktar på anlagsprov eller lydnadsträning ge bra tips för skolningen av en jakthund. Tester och prov kan också ge balans och motivation i träningen.

– Exempelvis skolningen inför Working Tests, som simulerar jaktsituationer, har varit utmärkt träning i platsliggande och närsök, tipsar Fontell.

– Vår förening ordnar också skytteutbildning, fortsätter Alanko.

Källa:

Intervjuer med Ari-Pekka Fontell och Helka Alanko.

Kultainen Rengas - Golden Ring GR ry: https://www.goldenring.fi/