En retriever är expert på att apportera. Bytet hämtas in snabbt och säkert.
En retriever är expert på att apportera. Bytet hämtas in snabbt och säkert.

Ute på hönsfågeljakt med retriever

En retrievers huvudsakliga uppgift är – som namnet säger – att apportera, men retrievrar kan också användas som stötande hund vid hönsfågeljakt.

Retrievern är inte den bästa – eller ens den nästbästa – rasen för fågeljakt, men den är absolut en utmärkt kompromiss. Få av oss har ju möjlighet att hålla en hund av varje ras som är specialist på jakt av en viss art. Fördelen med retrievern vid hönsfågeljakt ligger i rasens mångsidighet.

Det finns totalt sex olika retrieverraser: labradorretriever, golden retriever, flatcoated retriever, curly coated retriever, Chesapeake Bay retriever och Nova Scotia duck tolling retriever. De fem förstnämnda har förädlats i första hand till apporterande hundar och Nova Scotia duck tolling retrievern eller ”tollaren” till att locka viltet.

Alla raserna är jakthundar med vissa skillnader i fråga om storlek, typ av päls, karaktär och arbetsstil.

Ett sömlöst samarbete mellan hund och jägare kan ge ett gott slutresultat.
Ett sömlöst samarbete mellan hund och jägare kan ge ett gott slutresultat.

Retrieverns bästa sidor

Var är då en retriever till sin fördel? Retrievern är den absolut bästa rasen när en hund är med på passet enbart som apporterande hund, det vill säga för att apportera på visselsignal och vid bulvanjakt på orre. Vid bulvanskytte på myr kan apporteringsavstånden vara hela 200 meter, så retrieverns styrbarhet och markeringsförmåga är viktiga egenskaper.

Retrievrar kan också användas som stötande hundar. Jag lär mina egna golden retrievrar att göra halvcirkelformade sökmönster på båda sidor om föraren, så att hunden befinner sig maximalt 30 meter från föraren. Hunden rör sig alltså inom skotthåll. En del retrievrar kan också stöta upp fågeln i riktning mot föraren. När bytet har stötts upp ska hunden stanna av säkerhetsskäl.

En jakthund ska ta vara på vilopauserna och se till att vila själv.
En jakthund ska ta vara på vilopauserna och se till att vila själv.

Skolning för fågeljakt

Det är enkelt att skola en retriever för fågeljakt. En stötande hund ska hålla sig tillräckligt nära föraren så att det är möjligt att få in ett skott. Man börjar med att röra sig i sicksack genom skogen med hunden. Först rör man sig snett framåt till vänster, och när hunden tänker ge sig av för långt bort kallar man den tillbaka med visselpipan och ändrar samtidigt riktning framåt till höger. Efter att man ändrat riktning, när hunden igen kommer för långt bort från föraren, kallas den tillbaka och man ändrar riktning på nytt. På så sätt lär sig hunden ett sökmönster.

Under skolningen försöker man alltid röra sig mot vinden. När hunden stött upp viltet ska den stanna. Jag har lärt hundarna att stanna på visselsignal, först på nära håll och så småningom på allt längre avstånd. När en hund kan stanna på signalen lägger man också till att kasta apport – till en början tillräckligt långt från hunden så att den inte provoceras. Senare kastar man närmare för att provocera lite grann och förstärka förmågan att bli stilla och stanna kvar på plats. Hunden får inte apportera föremålet direkt, utan man kallar först till sig hunden och skickar sedan iväg den för att apportera. På det här sättet tränar man hunden att inte förhasta sig i viltsituationer och tröskeln för att apportera utan lov blir högre.

Retrieverns tag om viltet ska vara djupt och mjukt.Retrieverns tag om viltet ska vara djupt och mjukt.

På jakt

Jakt med en retriever är avspänd och stressfri. Det spelar ingen roll om hunden själv stöter upp viltet, om den lämnar det och föraren råkar stöta upp det eller om den råkar hitta viltet av en slump.

Gammal, relativt öppen skog är ingen lämplig terräng för jakt på orre och tjäder, eftersom det är mycket svårt att komma inom skotthåll. Den bästa terrängen är relativt tät sumpskog där fåglarna till stor del litar på det skydd terrängen ger och försöker ligga och trycka in i det sista. Terrängen har bra undervegetation som ger fåglarna skydd. Den bästa terrängen har jag hittat på statens marker i Mellersta Finland och enbuskmarkerna i området Naruska-Tuntsa i Salla. I den typen av terräng är stående fågelhund och spets helt fel raser.

Inte heller i Övre Lappland, där terrängen är som skapt för fågelhundar, är användningen av retrievrar vid jakt på ripa helt dömt att misslyckas. Det behövs bara två jägare och en hund. Ripan försöker springa undan och smita utom skotthåll, men om man har två jägare som rör sig parallellt cirka 60–80 meter från varandra och en hund som springer kors och tvärs mellan dem kan det vara möjligt att komma till skott. För att det ska fungera krävs en stark ripstam, eftersom den areal som hunden kan finkamma under en dag ohjälpligen är rätt liten. Men vad gör väl det när man får vandra runt i fjällnaturen en vacker höstdag.

Med en retriever lönar det sig att sikta på terräng där det inte finns jägare med fågelhundar eller spetsar. Där kan man hitta lämpliga byten just för en retriever. Alltså terräng som vid den första anblicken inte verkar så lockande.

Allt började med Zeni

Jag började jaga hönsfågel som sjuåring. Den traditionella jaktmetoden var att vandra runt i skogen, och ibland fick man upp en fågel. Efter några turer när bytet blev liggande fattade jag beslutet att inte längre jaga hönsfågel utan hund.

En kamrats föräldrar hade en tollare, som jag alltid fick låna när jag gick ut på jakt. Den här tollaren, Zeni, gav och lärde mig mycket. Ett kriterium för en bra hund är att den är till mer nytta än skada under jakten. Zeni hittade alla slags vilt, även om det inte alltid gick till på konventionellt sätt. Hunden stötte också upp fåglar i träd, dock så att den som längst gav skall i tre minuter.

Min första egna fågelhund var en korthårig vorsteh och av den rasen har jag haft fyra hundar. Fågeljakt med en stående hund kan inte – och bör absolut inte – jämföras med jakt med retriever, eftersom de är så olika.