Mården är skicklig klättrare som inte tvekar för att hoppa flera meter från ett träd till ett annat. Skytten måste vara på sin vakt vid mårdjakt. Bild: Hannu Huttu
Mården är skicklig klättrare som inte tvekar för att hoppa flera meter från ett träd till ett annat. Skytten måste vara på sin vakt vid mårdjakt. Bild: Hannu Huttu

Mård i sikte

Mården hör till eliten bland våra små rovdjur. Som en ursprungsart i de nordliga barrskogarna har den alltid varit ett eftertraktat byte för våra pälsjägare. Innevarande säsong har mårdjakten inletts tidigare än normalt, eftersom ändringen av jaktförordningen tillåter mårdjakt redan från början av augusti.

De flesta jägare har sett en mård endast på bilder eller som uppstoppad på biologilektionerna under skoltiden. Mårdens parvis ställda spår i snön är däremot en bekant syn för betydligt flera jägare, eftersom mårdstammarna numera är starka.

Ändå händer det sällan man ser en mård när man rör sig i skogen, eftersom det skickliga rovdjuret jagar nattetid och även då är mycket medveten om sin omgivning tack vare sina skarpa sinnen. De allt vanligare viltkamerorna och bilder från dem ger oss i alla fall numera åtminstone en glimt av mårdens värld.

Okräsen blandätare

Mården trivs normalt i gammal skog, där den äter ekorrar och andra smådäggdjur. Där finns också hålor i döda träd och bland trädrötter, som är lämpliga viloplatser.

Mården har även lätt för att anpassa sig. Den trivs bra i de yngre skogstyper som idag blir allt vanligare och den undviker inte heller bosättning. Det är inte alls ovanligt att sommarstugans vind på vårkanten blivit boplats åt en mårdhona, som knappast tar någon hänsyn till människans renlighetsnormer.

Ekorrar och andra smådäggdjur är inte mårdens enda näringskällor, utan den äter även alla typer av as. På våren festar den på fågelägg och en och annan kniphona som stillsamt ruvar sina ägg i boet kan också stryka med. Även harar och skogsfåglar finns i mårdens skottlinje. Vintertid kan mården till och med ge sig på en tjäder i dess snögrop.

Under hösten står också bär – i synnerhet blåbär – på menyn, så mårdens kostcirkel är verkligen mångsidig.

Traditionell mårdjakt – med hund eller utan

Den som önskar sig en mårdpäls kan välja mellan två jaktformer. Den första och vanligaste är att använda passiva fångstmedel, det vill säga olika fällor och saxar. Ett annat traditionellt sätt är att spåra mården i snön. Då kan man dessutom ta hjälp av en hund som skäller mården i träd.

Ingen syn är väl mer äkta finländsk än ett snötyngt vinterlandskap där en jägare sakta glider fram genom urskogens dunkel efter sin trogna rödgula finska spets. Naturligtvis duger också andra spetshundsraser utmärkt för just det jobbet. Huvudsaken är att hunden kan jaga mård. En fördel under jakten är om hunden kan spåra mården i snön utan att tröttna, så att man inte behöver sätta den på spåret på nytt.

Numera kan man jaga mård med hund även på hösten, eftersom den ändring av jaktförordningen som trädde i kraft i år gör det möjligt att jaga mård redan från början av augusti. De som jagar mård med spetshund vet att det tidigt på hösten finns rejält med mård som hunden kan skälla i träd – och som det tidigare inte var möjligt att fälla. Förr började mårdsäsongen nämligen först i november. Enligt de nuvarande bestämmelserna får man alltså dra nytta av de här situationerna redan under hösten och samtidigt bidra till det viktiga jaktvårdsarbetet. Just därför har ändringen av förordningen fått spetshundsentusiasternas oreserverade stöd.

Vid mårdjakt på barmark betonas vikten av hundens instinkt, eftersom föraren inte i någon högre grad kan hjälpa hunden att spåra bytet på något annat sätt än att ta den med till ett område där det finns mård. Mårdjakt på barmark under hösten lyckas bäst med hund på kvällskvisten, när mårdarna ger sig av från sina viloplatser.

Mårdjakt på traditionellt vis: spårjakt i snö med finsk spets. Bild: Hannu Huttu


Mårdjakt på traditionellt vis: spårjakt i snö med finsk spets. Bild: Hannu Huttu

Spårjakt i snö

Det bästa föret för mårdjakt i snö är naturligtvis nyfallen snö där man kan se nattens spår. Normalt tar man först en tur längs skogsbilvägar för att ringa in mården. Sedan börjar man följa mårdens spår, antingen med hund eller utan. Mården spåras till slut upp i ett träd, genom att följa spåren eller hundens skall. Ofta har mården, som är duktig på att klättra, råkat krypa in i ett ekorrbo, en torraka eller en spillkråkas hål för sin middagslur.

Att få mården att titta fram från sin viloplats är ingen lätt uppgift. Eventuellt kan man lyckas med det genom att banka ihärdigt på trädstammen. Skytten måste vara på sin vakt, speciellt när mården rusar upp i trädtoppen eller försöker komma undan genom att hoppa från träd till träd: den kan klara hopp på upp till 3–4 meter.

Spåret kan också leda till en stenhög eller in under en rotvälta, så att det blir nödvändigt att ta till spadar och spett. Då får man sannolikt ta i så att svetten lackar innan man kan lägga vantarna på mårdskinnet.

Mård kan jagas passivt med saxar som dödar omedelbart. Saxarna skyddas i en låda. Petri Timonen har fått ett byte i en av de saxar han lagt ut längs en rutt där mårdar rör sig. Bild: Ere Grenfors



Mård kan jagas passivt med saxar som dödar omedelbart. Saxarna skyddas i en låda. Petri Timonen har fått ett byte i en av de saxar han lagt ut längs en rutt där mårdar rör sig. Bild: Ere Grenfors

Platsen viktigare än betet vid jakt med sax

Vid passiv mårdjakt används i allmänhet saxar som dödar omedelbart. Dessa placeras i en skyddslåda av trä. Numera finns också flera praktiska modeller som är monterade i sin egen låda.

Om du vill att skinnet ska vara av bästa kvalitet ska du jaga mård mellan november och slutet av mars. Det lönar sig att lägga ut flera saxar i terrängen. Om vinterkylan är ihållande kan man vittja saxarna med två till tre veckors mellanrum.

Som bete kan man använda till exempel slaktavfall från hjortdjur. Blodigt kött, fett, lever, njurar och andra motsvarande rester duger bra som bete. Även motsvarande rester av hare och hönsfågel duger. Sjöfågelägg som inte har kläckts kan också användas.

Det viktigaste är ändå platsen. Saxarna ska läggas ut där man vet att mården rör sig. När man har hittat en ”hotspot” kan fångstmedlet ge utdelning till och med flera gånger under vintern. Blockmarker, klipputsprång, täta dikesrenar och gamla skogar i allmänhet hör till de mest populära platserna.

Att lägga ut en sax uppe på en hög höjd är inte nödvändigtvis en god idé, eftersom lukten av betet i så fall försvinner upp i det blå.

Tack vare ändringen av jaktförordningen är mårdjakt numera tillåten redan i augusti. Mårdjakt med hund under början av hösten lyckas bäst kvällstid. Bild: Ere Grenfors

Tack vare ändringen av jaktförordningen är mårdjakt numera tillåten redan i augusti. Mårdjakt med hund under början av hösten lyckas bäst kvällstid. Bild: Ere Grenfors

Sorkar stör jakten

Rikliga sorkstammar kan störa mårdjakten på tre sätt. För det första gör rikligt med sork att mården rör på sig mindre, och eftersom det finns mat överallt är det svårt att locka den till saxen med bete.

För det andra har sorkar också för vana att knapra på bete som lagts ut för mården, så att man ofta blir tvungen att fylla på med mera bete. Att betet försvinner ner i sorkarnas magar innebär mer arbete, om man måste kontrollera saxarna oftare. Då blir lukten av människa i närheten av saxarna också starkare, vilket knappast bidrar till bättre jaktresultat.

Ett tredje problem är att sorkar skadar pälsen på mårdar som fastnat i saxarna. Om man har för avsikt att använda pälsen är det viktigt att den är i gott skick.

För en riktigt fin mårdpäls som garanterar drar blickarna till sig behövs 60–70 mårdskinn av toppkvalitet. En mårdpäls får man alltså inte så där av en händelse – både hårt arbete och skicklighet behövs för mårdjakt.

Mård

(Martes martes)

  • Längd: 45–55 cm

  • Vikt: 0,5–1,5 kg, hanen är större än honan

  • Spridning: Hela landet utom Övre Lappland

  • Förökning: Brunst i juli–augusti, föder 3–5 ungar i april–maj (s.k. fördröjd fosterutveckling)

  • Livslängd: 8–10 år