Forskningsdata styr det praktiska arbetet

Naturresursinstitutets viltforskning producerar information som behövs för användningen och vården av viltbestånden och viltets habitat. Inom viltforskningen finns många intressanta arbetsuppgifter, berättar direktören för Lukes expertservice Vesa Ruusila, forskningsprofessor Ilpo Kojola och forskningsmästare Antti Härkälä.

Som så många andra proffs inom viltbranschen kom också direktören för Lukes expertservice Vesa Ruusila in i branschen via sina hobbyer, scouting och jakt. Biologistudierna väckte intresset för vilt och de fortsatta studierna ledde till en filosofie doktorsexamen.

– Efter studierna arbetade jag vid universitetet med forskning i herbivorer. Jag arbetade också med älgforskning fram till 2001, när jag blev forskningsdirektör vid VFFI. Naturresursinstitutet inledde sin verksamhet i början av 2015, förklarar Ruusila.

Hans arbetsuppgifter är varierande och ingen dag är den andra lik.

– Till mina arbetsuppgifter hör administration, ledning och expertuppdrag, och mina viktigaste arbetsredskap är e-posten och telefonen. Jag samarbetar tätt med våra egna forskare och våra samarbetspartner, av vilka jord- och skogsbruksministeriet är den viktigaste. Jag har också ofta kontakt med olika intressentgrupper, såsom vilt- och fiskeorganisationer och -entusiaster, berättar Vesa Ruusila.

Han beskriver sitt arbete som en kombination av administration och forskning.

– Det bästa med arbetet är variationen och ombytligheten, men vilt- och fiskerihushållningen i allmänhet intresserar mig. Det är fint att se att forskningen kan utnyttjas i praktiken.

– Inom viltbranschen är rovdjursfrågorna än en gång aktuella, men det är inget nytt utan snarare något som hör till branschen. Arter som är viktiga för samhället väcker känslor, och konflikter uppstår. Vårt jobb är att försöka mildra och släta över konflikterna, resonerar Ruusila.

På fritiden ger han sig ut i skogen eller på fisketur. Däremellan hinner han också tillbringa tid med familjen och hunden.

Ilpo KojolaIlpo Kojola

Forskning i stora rovdjur mildrar konflikter

Forskningsprofessor Ilpo Kojolas namn är bekant för många, när det blir tal om de vilda djuren i Finland.

– Skogsrenen är en art som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag i tiderna skrev min pro gradu-avhandling om just den arten. Ämnet presenterades av Matti Helminen, bekant från YLE:s Naturkväll, som besökte universitetet i Jyväskylä. År 1984 bar det av till Rovaniemi för att arbeta med renforskning vid dåvarande VFFI, där jag stannade som forskare och åren 1986–1988 som forskningsassistent vid Finlands Akademi. Jag disputerade i ämnet ren och skogsren i slutet av 1980-talet och fick fast anställning inom renforskningen vid VFFI, berättar Kojola.

Kojola lärde känna rennäringsområdet, i synnerhet Lappland, mycket väl under de åren. Intresset för vilda djur var i alla fall mycket starkt, och när jobbet som rovdjursforskare vid VFFI lediganslogs då Erik S. Nyholm gick i pension i slutet av 1995, sökte Kojola tjänsten och fick den.

– En av min första arbetsuppgifter var att fungera som sekreterare för arbetsgruppen för stora rovdjur, som leddes av Erkki Pulliainen. Åren 1996–2002 reste jag omänskligt mycket, från ett evenemang till ett annat, berättar Kojola.

Numera består hans dagliga arbete av att planera forskning, utarbeta finansieringsansökningar, analysera statistiskt material, handleda doktorander och svara på mediernas och medborgarnas frågor. Han skriver mycket.

– Varje dag skriver och granskar jag vetenskapliga artiklar. Jag författar också populärvetenskapliga texter till tidningar, böcker och Naturresursinstitutets utlåtanden.

Enligt Kojola är det bästa i hans arbete att lyckas med någon av de ovan nämnda uppgifterna. En utmaning är konflikten mellan människan och de stora rovdjuren, som ofta eskalerar till en konflikt mellan olika människogrupper.

– För att mildra konflikterna krävs samhälleliga och sociala studier. Jag tror att biologiska forskningsdata, som belyser rovdjurens roll som predator, bakgrunden till rovdjurens beteende eller orsakerna till variationer i bestånden, är till nytta i förvaltningen av bestånden där de stora rovdjuren och människan delar samma områden, såsom i Finland, resonerar Kojola.

På fritiden sysslar rovdjursforskaren med läsning, fiske och fotografering.

Antti HärkäläAntti Härkälä

Data samlas in på fältet

Liksom Kojola sysslar också forskningsmästare Antti Härkälä med stora rovdjur. Härkälä, som ursprungligen utexaminerades som skogsbrukstekniker men numera studerar till skogsbruksingenjör, kom in i branschen tack vare sitt intresse för viltvård.

– Efter skogsbruksteknikerexamen studerade jag viltvård vid Paimion metsäoppilaitos 1997. Tidigare har jag arbetat inom skogsbranschen och som jaktvårdare. Under några år i början av 2000-talet skötte jag uppdraget som verksamhetsledare för jaktvårdsföreningen Säkylän-Köyliön riistanhoitoyhdistys. Mitt nuvarande jobb fick jag våren 2013, när VFFI sökte en fältarbetare till sydvästra Finland. Det självständiga arbetet med natur och vilt intresserade mig. Dessförinnan hade jag tillbringat sex månader som hemmapappa, så behovet av ett jobb drev också beslutet att söka tjänsten, berättar Härkälä.

Idag är det många som drömmer om ett jobb där man får vara utomhus och i naturen, men också många som har naturen som yrke tillbringar allt mer av sin arbetstid inomhus. Härkälä är så lyckligt lottad att han faktiskt får arbeta på fältet.

– Jag sysslar med observation av stora rovdjur, i första hand varg, i terrängen. Jag observerar förekomstområden, antal och beteende samt samlar in det prov- och uppföljningsmaterial som behövs i forskningen. Jag samarbetar ofta med Finlands viltcentral, jaktvårdsföreningarna och polisen för att samla information exempelvis i samband med skador som rovdjuren har orsakat och utredningen av eventuella särskilda iakttagelser av stora rovdjur, förklarar Härkälä angående sina arbetsuppgifter.

Samarbetsparterna är viktiga och Härkälä är också van att framträda vid evenemang för intressenter och allmänheten.

Det bästa med jobbet är enligt Härkälä friheten, naturen och de lärdomar arbetet ger. Liksom Ruusila och Kojola upplever också Härkälä att den brokiga mångfalden av åsikter kring de stora rovdjuren är en utmaning i forskningsmästarens vardag. För Härkälä är fritiden en fortsättning på arbetet, för även under veckosluten sysslar han med jaktvård, jakt, fiske och trädgårdsskötsel.