Träning kan krävas för att få delta i jakt, men inte en viss färdighetsnivå.
Träning kan krävas för att få delta i jakt, men inte en viss färdighetsnivå.

Höstens hetaste inom föreningsverksamheten

Den nyss inledda jaktsäsongen har än en gång väckt många frågor med anknytning till föreningsverksamheten. Nedan behandlar vi de hetaste frågorna, eftersom de med stor sannolikhet sysselsätter också många andra föreningar.

Hundskolning

Begränsningar som gäller skolning av hundar ges på goda grunder när skolningen går över styr och en ivrig skolare inte följer föreningens andra rutiner. Huvudsakligen gäller frågorna skolning av älghund.

Begränsningen av skolningen är en invecklad fråga också för att den hänger samman med föreningens och medlemmens rättigheter på ett sätt som i allmänhet inte har beaktats i föreningens stadgar eller i lagstiftningen.

Det är sant att en älg oftast inte låter sig störas av en skällande hund och att en hund måste få träna för att bli en bra älghund. Även med tanke på föreningens verksamhet är det viktigt att det finns välskolade hundar för både jakt och storviltsassistans. Det är också sant att om en hund ger skall bredvid en älg nästan varje kväll söker sig till och med den mest sansade av älgar förr eller senare till ett lugnare område.

I föreningsverksamheten är det absolut nödvändigt att följa stadgar, iaktta jämlikhet och behandla medlemmarna rimligt. Stadgarna begränsar i allmänhet inte skolningen av hundar, utan stöder i stället hundverksamheten. I jämlikhetens namn är det bäst att vara försiktig med att begränsa skolningen, eftersom gränsen för vad som inte är jämlikt kan variera. På den säkra sidan rör man sig om man begränsar skolningen av alla hundar, och helt fel är det att begränsa skolningen av en viss hund eller hundar av vissa raser.

Det är inte rimligt att begränsa all hundverksamhet på grund av ett användningsändamål, så ändamålet, till exempel att vänja hunden vid älgar, kan begränsas jämlikt oavsett ras. Lika väl kan en så kallad älghund i alla fall användas vid jakt på fågel eller mårdhund, oavsett begränsningen som gäller älg. Det här är förknippat med det praktiska problemet att se till att inte hunden söker sig till älg eller att hundens preferens för älg tar skada.

En begränsning kan också vara partiell, på så sätt att man ger en rimlig möjlighet att skola hunden under säsongen. Begränsningen kan gälla några dagar i veckan eller under 1–2 veckor. En regional begränsning kan också övervägas, så att skolning är tillåten i ett annat lämpligt område. När det gäller mängden skolning är gränsen luddig och dessa frågor måste avgöras lokalt och separat för varje fall. En begränsning ska i alla fall vara motiverad. Orsaken kan variera: exempelvis framgång i jakten, viltvård eller kreatursuppfödning kan anges som orsaker.

Rimlighet innebär dessutom att också medlemmen själv ska beakta och godkänna vissa begränsningar, om han eller hon inte har lagt märke till behovet av begränsningarna. Rimligt för viltet och föreningens viltvård är att inte föra hunden till samma platser varje dag. Med tanke på föreningens jaktverksamhet är det orimligt att en medlems handlande ofta orsakar olägenhet för föreningens verksamhet.

Begränsningar som gäller skolning av hundar väcker många frågor.Begränsningar som gäller skolning av hundar väcker många frågor.

Slakteriavgift

Många föreningars slakteri eller jaktstuga har finansierats genom att ta ut en avsevärd engångsavgift av medlemmarna. Stugan har byggts och fastighetens använts. Man har inte tänkt på att göra upp några stadgar eller avtal med tanke på framtiden. När föreningen får nya medlemmar eller när någon dör, lämnar föreningen eller blir utesluten blir det bekymmersamt. Det är också oklart om stugan är föreningens egendom eller om alla medlemmarna äger en andel i stugan.

Enklast är det om man vid föreningens möte har fastställt att föreningen äger byggnaden. Det fungerar bäst om kostnaderna betalas med föreningens medel, oavsett hur föreningen har samlat in dem.

Ofta har en fastighet anskaffats med pengar ur ett älgjaktlags egna fickor och ägaren är en grupp människor, inte föreningen. Då är en del av fastigheten en enskild persons egendom. En ny medlem godkänns som delägare av de övriga genom att betala.

Utan separata avtal behåller en person sin andel av fastigheten, precis som personens övriga egendom. Om personen dör övergår andelen av fastigheten till arvingarna. Efter många år kan det emellertid vara rätt så svårt att verifiera ägandeförhållandena. En person som blivit utesluten ur en förening eller ett sällskap äger fortfarande sin andel. I dessa fall köper man ofta ut delägaren i samförstånd och/eller ett avtal har ingåtts med tanke på omständigheten.

Om fastigheten är samägd och har byggts i god anda och tro utan avtal, är det viktigt att omedelbart göra upp ett avtal mellan delägarna. I avtalet kan man slå fast att en person vid sin död eller om personen lämnar föreningen eller blir utesluten förbinder sig att avstå från sin andel till förmån för gruppen, eller komma överens om något annat. Man kan också avtala om att en persons andel återbetalas, men då är frågan i stället om jaktlaget eller de övriga medlemmarna har råd att betala ut så värst många delägare.

Förbud mot bågjakt

Lagändringen angående utökningen av vilka viltarter man får jaga med båge väckte frågor angående användningen av båge.

En förening kan inte förbjuda användningen av ett visst lagligt vapen. Jämlikheten blir lidande om en person nekas möjligheten att delta i verksamheten på grund av sitt vapen. Användningen av ett visst vapen kan begränsas lika lite som en jägare med röd bil kan utestängas från föreningens jakter.

Däremot kan föreningen fridlysa ett vilt eller ett område, eftersom det påverkar alla medlemmar på samma sätt, oavsett vilket vapen de äger eller deras möjligheter att skaffa ett visst vapen. En jaktledare kan också av säkerhetsskäl begränsa användningen av ett visst vapen under sina jakter enligt vapnets säkra skjutsektor.

Älgjakt i förening eller som jaktsällskap och tillträde till dessa

Älgjakten genomförs på olika sätt i olika föreningar. Mest typiskt och klarast för jaktföreningarna är att all jakt är föreningsverksamhet. Då har alla medlemmar i enlighet med jämlikhetsprincipen rätt att delta i föreningens verksamhet, såsom älgjakten. För att delta i jakten kan föreningen utöver de lagstadgade kraven ha egna kriterier, såsom en deltagaravgift och träningskrav.

Frågor väcks när älgjakten genomförs av ett separat sällskap på mark som arrenderats av föreningen. Sällskapet fungerar som ett kamratgäng med gemensamma överenskommelser och avtal, utan de skyldigheter som ingår i föreningslagen. Medlemskap i föreningen ger inte tillträde till jaktsällskapets verksamhet, utan sällskapet ställer sina egna villkor. I vissa fall kan ett sådant förfarande vara motiverat, men det orsakar konflikter klart oftare än föreningsverksamheten.

Träningskrav för deltagande i älgjakt

Jaktföreningarna har infört träningskrav för att få delta i jakter, vilket verkligen är att rekommendera. Ibland har föreningarna i alla fall glömt all rimlighet och jämlikhet. Alltså har det hänt att någon har nekats deltagande i jakt på ett tvivelaktigt sätt.

En förening får kräva att man tränar om det nämns på något sätt i föreningens stadgar. Som träning kan man kräva ett visst antal träningar, men inte en viss färdighetsnivå. Med andra ord kan man inte kräva att en person når ett visst poängtal med en viss mängd skott, medan till exempel tre träningar är en saklig förutsättning.

Antalet träningar, tid och plats måste vara rimliga. Det är inte rimligt att ordna en enda möjlighet att träna en viss dag i veckan. Då har man också glömt syftet med träningen, som är att få medlemmarna att träna för att klara av att fälla bytet på ett etiskt sätt. Syftet kan alltså inte vara att gallra bort deltagare från jakten.

Det är alltså nödvändigt att kräva träning och i rimlighetens namn ska det erbjudas tillräckliga möjligheter att träna. Medlemmar som reser långa sträckor kan träna hemma hos sig och be en övervakare om ett intyg över sina träningar. Huvudsaken är att jägarna tränar.

Däremot behöver inte föreningen gå med på vad som helst. ”Jag hade inte möjlighet” är en dålig förklaring om man inte hunnit delta trots att träningstillfällen erbjudits alla veckoslut och vissa veckodagar hela sommaren, men när jakten börjat har man tid att delta nästan varje veckoslut.

Bestraffning av medlemmar

Varje år ställs frågor om olika variationer av bestraffning av medlemmar. Frågan är i alla fall mycket enkel. Beslut om bestraffning fattas av det organ inom föreningen som har beslutanderätt enligt stadgarna. I stadgarna står också på vilka sätt medlemmar kan bestraffas. Föreningen kan bestraffa medlemmar endast på de sätt som nämns i stadgarna. Om inget sägs om bestraffning i stadgarna är de enda bestraffningarna anmärkning eller uteslutning.

En medlem kan uteslutas på grund av underlåtelse att betala medlemsavgiften utan hörande, även om det åtminstone en gång är rimligt att driva in avgiften. I övrigt ska en medlem erbjudas möjlighet att bli hörd. Processen kan framskrida även om den som ska bestraffas inte använder sig av möjligheten att bli hörd. Det viktiga är att möjligheten erbjuds.

Föreningslagen i Finland erbjuder ett bra skydd mot uteslutning i andra fall än när orsaken till uteslutningen är underlåtelse att betala medlemsavgiften. Motiveringarna till uteslutningen ska vara mycket goda och kunna bevisas, för att beslutet ska klara ett eventuellt bestridande.

Varför har den ena parten inte hörts?

De flesta frågeställarna aktar sig för att avslöja den andra parten eller annan information än frågan som saken gäller. De ställer en fråga och ibland säkert på ett sätt som gör att de får önskat svar. Svaret ges naturligtvis på den fråga som ställts och i allmänhet konstateras att om annat hänför sig till saken kan svaret ändras radikalt.

När frågeställaren presenterar förbundets åsikt för sin opponent tar den andra parten ibland kontakt och undrar hur det kommer sig att förbundet har gett ett sådant råd. Svaret är i alla fall sanningsenligt för den fråga som ställts. Frågeställaren gräver en grop åt sig själv, om frågan inte är sanningsenlig.