Lojoåsens ekodukt över riksväg 1 blev färdig 2006. Längs motorvägen mellan Helsingfors och Åbo finns också en annan ekodukt samt otaliga tunnlar, underfarter och övergångsställen som är planerade för flygekorrar.
Lojoåsens ekodukt över riksväg 1 blev färdig 2006. Längs motorvägen mellan Helsingfors och Åbo finns också en annan ekodukt samt otaliga tunnlar, underfarter och övergångsställen som är planerade för flygekorrar.

Livlig trafik på Lojoåsens ekodukt

Huvudvägarna med sina viltstängsel utgör ett nästan oöverkomligt hinder för hjortdjur och andra stora däggdjur. Till all lycka går det att underlätta djurens rörlighet med ekodukter som byggs särskilt för ändamålet.

En smal och gräsbevuxen grusväg löper genom mogen tallskog. Från terrängen framför oss hörs ljudet av bilar, det är ingen tvekan om att vi befinner oss nära en livligt trafikerad huvudväg. Efter hundra meters promenad hörs trafikbullret snett bakom oss – vi har tagit oss över motorvägen mellan Helsingfors och Åbo längs Lojoåsens ekodukt.

Av spåren i sanden att döma är vi inte de enda som använder ekodukten: åtminstone vitsvanshjortar har rört sig här, och några enstaka avtryck av tunga älgklövar syns också.

Ekoduktens trogna användare, vitsvanshjorten.Ekoduktens trogna användare, vitsvanshjorten.

Vitsvanshjortar flitiga ekoduktanvändare

Hannu Åkerman från föreningen Vesikansan Hirvimiehet bekräftar min slutledning på basis av spåren. Han berättar att vitsvanshjortar har använt ekodukten regelbundet ända sedan den byggdes. Älgarna har däremot tagit god tid på sig att acceptera övergångsstället, och någon livlig älgtrafik har aldrig förekommit på ekodukten.

Åkerman vet vad han talar om: en lång karriär som SRVA-frivillig har lärt honom var det sker flest viltolyckor, men också vilka rutter djuren använder.

Utöver hjortdjuren används Lojoåsens ekodukt regelbundet också av andra djur. Ett uppföljningsprojekt med viltkamera som genomfördes våren 2016 avslöjade att fältharar och rävar hör till de arter som använder ekodukten. Största delen av djuren använde ekodukten mellan solnedgången och soluppgången, men kameran fångade bilder av användare också mitt på dagen.

Viltkameran registrerade dessutom några tvåbenta användare: joggare kommer enkelt över bron till andra sidan av vägen. Som bäst är ekodukten mångsidigt användbar, och enstaka människor eller arbetsmaskiner som rullar över den stör inte dess ursprungliga syfte.

En rådjursbock lät sig fotograferas i flera dagar.En rådjursbock lät sig fotograferas i flera dagar.

Ekodukten kamoufleras med tiden

Över valven i armerad betong som utgör Lojoåsens ekodukt stjälptes i konstruktionsskedet ut många lastbilslaster jord, och hela härligheten planterades med bland annat rönnar i syfte att locka till sig djur. Planteringarna gjorde att den massiva konstruktionen snabbare smälte in i miljön, men tiden sköter jobbet mer effektivt.

Ekoduktens landskap har genomgått en rejäl förändring under de tio åren som gått sedan den byggdes, och både Åkerman och Vesikansan Hirvimiehets jaktledare Arto Ahlgren tror att det växande trädbeståndet gör bron mer lockande än tidigare.

Enligt de två männen är själva konstruktionen fungerande; trots att ekodukten ligger högre än den omgivande terrängen är stigningen relativt långsluttande.

Under de första åren erbjöd terrängen upp mot Lojoåsens ekodukt knappt något skydd för djuren. Bilden är tagen 2008, ett par år efter att ekodukten färdigställdes.Under de första åren erbjöd terrängen upp mot Lojoåsens ekodukt knappt något skydd för djuren. Bilden är tagen 2008, ett par år efter att ekodukten färdigställdes.

Läget framför allt

Det viktigaste med tanke på funktionen i fråga om övergångsställen för djur är deras läge. I bästa fall byggs en ekodukt som en bro eller tunnel där det redan finns en etablerad rutt för djuren. Trots att djuren kan styras mot ekodukten med hjälp av viltstängsel måste man också sköta om de gröna förbindelser som leder dit. Redan nu beaktas ekologiska förbindelser i landskapet i samband med planeringen på landskapsnivå, medan enskilda gröna korridorer som möjliggör rörlighet för djuren tryggas i general- och detaljplanen.

På norra sidan om Lojoåsens ekodukt öppnar sig ett relativt enhetligt skogsområde fram till sjön Hiidenvesis strand. På andra sidan vägen är det inte fullt så gott om utrymme: Nälköönnummi industriområde och det allt flitigare tätortsbyggandet efter att motorvägen blev färdig skär nästan helt och hållet av den gröna förbindelsen söderut.

Hannu Åkerman ja Arto Ahlgren bekräftar att de djur som söker sig norrut inte kan ta sig direkt till ekodukten, utan är tvungna att först ta en omväg österut och sedan slinka genom en smal grön korridor mot ekodukten. Det som finns kvar av den gröna förbindelsen måste man alltså hålla fast vid med näbbar och klor. Om förbindelsen bryts kan djuren inte längre röra sig från södra sidan norrut, och djur som anländer från norra sidan kan i värsta fall hamna mitt i tätorten.

Utöver bostadsbyggandet inverkar också avverkningar på djurens rutter och ekodukternas funktion. För personer som planerar markanvändningen är lokala jägare de bästa informationskällorna, eftersom de följer hur djuren rör sig året om.

Jägarnas lokalkännedom borde utnyttjas på bästa sätt redan när konstruktionerna planeras, så att övergångsställen som planeras för djur och andra åtgärder för att minska antalet viltolyckor inriktas direkt på de bästa platserna.

Tiden har gjort sitt: på tio år har en tät plantskog vuxit upp på ekodukten och det kalhygge som till en början omgav konstruktionen.Tiden har gjort sitt: på tio år har en tät plantskog vuxit upp på ekodukten och det kalhygge som till en början omgav konstruktionen.

Projekt i miljonklassen

Konstruktioner som Lojoåsens ekodukt är kostsamma: prislappen på en ekodukt blir lätt kring en miljon euro. De kalkylmässiga kostnaderna för förlusten av ett människoliv i en trafikolycka närmar sig å sin sida tre miljoner euro. Om den bara förhindrar en enda dödsolycka har investeringen i en ekodukt alltså betalat igen sig flerfalt.

Något överraskande vet man fortfarande mycket lite om ekodukternas effekt. Ute i världen har man gjort många utredningar av vilka arter som använder konstruktionerna, men i Finland har i praktiken inte gjorts någon systematisk uppföljning av ekodukterna. Ett helt kapitel för sig är ekodukternas eventuella nytta med tanke på trafiksäkerheten och inverkan på djurbestånden på lång sikt.

Man kan alltså anta att kombinationen av viltstängsel och ekodukter bidrar till att minska särskilt antalet älgolyckor samt upprätthåller arternas mångfald hos djurpopulationerna på olika sidor av vägen. Det är bara de vattentäta bevisen som saknas. Kanske det här är nästa utmaning för den finländska viltforskningen?