Forstmästare Hugo Hackstedt. Bild A. Hårdh/Lusto/Evois samling, Forstbiblioteket.
Forstmästare Hugo Hackstedt. Bild A. Hårdh/Lusto/Evois samling, Forstbiblioteket.

Skogsherren och vapendesignern Hugo Hackstedt

Hugo Hackstedt var forstmästare, men han planerade också fördomsfritt vapen. Till och med den ryska arméns gevärskommission visade stort intresse för hans alster.

Intendent Erkki Fredrikson vid Mellersta Finlands museum skickade för ett tiotal år sedan en intressant kopia av föreningen Jyväskylän Teknillinen Seuras protokoll från ett möte 1910 till Finlands Jaktmuseum. Eftersom det i protokollet finns bevarat ett stycke mindre känd information om den finländska vapendesignens historia, torde det vara lämpligt att publicera utdrag (fritt översatta från finska) ur den i protokollet antecknade minnesrunan som skrivits av överforstmästare F. Lagerblad om föreningens hedersmedlem, krigskamreren och ”skogsherren” Hugo Hamilkar Hackstedt. Minnesrunan lästes upp under mötet av arkitekt Y. Blomstedt.

Hackstedt föddes i Kalvola den 30 december 1837, tog studenten 1860, blev skogskonduktör 1866 (enligt matrikeluppgifterna 1864) och tjänstgjorde bland annat som jaktlärare vid Evois skogsläroanstalt samt i flera omgångar som direktör för läroanstalten. Hackstedt dog den 2 september 1909.

Jaktmode från 150 år tillbaka. Elever från den första officiella kursen vid Evois skogsläroanstalt (1862–1864) och läraren A. G. Blomqvist (på bilden bokstäverna BL) med sina jaktvapen, jakthorn, fickpluntor och sjöskumspipor. I bakre raden fjärde från höger syns Hackstedt lutande mot sitt gevär. Bild Lusto/Hackstedts samling, Finska Forstföreningen.
Jaktmode från 150 år tillbaka. Elever från den första officiella kursen vid Evois skogsläroanstalt (1862–1864) och läraren A. G. Blomqvist (på bilden bokstäverna BL) med sina jaktvapen, jakthorn, fickpluntor och sjöskumspipor. I bakre raden fjärde från höger syns Hackstedt lutande mot sitt gevär. Bild Lusto/Hackstedts samling, Finska Forstföreningen.

Hackstedts första ”repetergevär”

”Trots att han till yrket var forstmästare och utförde denna uppgift på ett hedersamt sätt, hade han stor begåvning och fallenhet för teknikerns arbete, och eftersom denna del av hans liv berör föreningen vill jag, i den mån jag har vetskap om saken, föra fram några intressanta fakta om den bortgångnes arbete ur teknisk synvinkel.

Till största delen fokuserade han sin uppmärksamhet på gevärsteknik och hade redan i ett rätt tidigt skede planerat ett ”repetergevär”. Bland hans skisser finns alltså en skiss från 1867 av ett gevär där magasinet finns i kolven och rymmer hela sju patroner efter varandra. Tanken var att patronhylsorna till geväret skulle göras av tunt papper, såsom användes i några gevär på den tiden.”

Hackstedt följde helt klart sin tid i sin vapendesign, eftersom många andra vapendesigner och vapenfabriker på 1860-talet utvecklade modeller med magasinet i kolven. En av de mest kända modellerna av den här typen är Spencer-geväret, som emellertid använde metallhylsor och kantantända patroner. Hackstedts idé angående patronhylsor av tunt papper känns lite främmande.

Hackstedts ”repetergevär” kom ändå aldrig så långt som till serietillverkning, trots att ”ett kontrakt hade ingåtts med Wesander & Co” om tillverkning av gevären. Lagerblad tror att orsaken var brist på kapital. År 1868 beviljades geväret emellertid patenträtt i Finland för tio år. Hackstedt planerade också en liknande pistol, med plats för fem patroner i magasinet i kolven och en sjätte i pipan. Bland hans skisser fanns också en design för en ”repeterkanon”.

”I hans samling hittar vi också ett enkelskottsgevär (bakladdningsgevär) som han uppfann 1876 och som tillverkades av Heim (korr. Heym) Junior i Suhl. Designen är mycket enkel och öppnas genom att trycka på en anordning som liknar en vanlig avtryckare samt avfyras genom att trycka med tummen på en knapp ovanpå geväret. Patronerna är av Berdan-typ.”

Grupporträtt av elever och lärare vid Evois skogsläroanstalt efter en lyckad lodjursjakt 1894. Jaktlärare Hackstedt med glasögon och skägg syns mitt i bilden med ett jakthorn runt halsen. Lodjuret hålls upp av den lyckliga jägaren B. Ericsson, som fällt djuret. Bild Ad. Lidwall/Lusto/Hackstedts samling.Grupporträtt av elever och lärare vid Evois skogsläroanstalt efter en lyckad lodjursjakt 1894. Jaktlärare Hackstedt med glasögon och skägg syns mitt i bilden med ett jakthorn runt halsen. Lodjuret hålls upp av den lyckliga jägaren B. Ericsson, som fällt djuret. Bild Ad. Lidwall/Lusto/Hackstedts samling.

Hackstedt och ryska arméns gevärstävling

Hackstedt fortsatte sitt arbete med att utveckla vapen också under det följande decenniet. År 1887 tillverkades i Evois ett magasingevär enligt en skiss av Hackstedt av ett gammalt Berdan-gevär. Geväret hade ”ett tubformat magasin till höger om pipan, med plats för åtta patroner efter vandra”. Hackstedt hade alltså tills vidare avstått från idén att placera magasinet i kolven och planerat ett gevär med ett tubmagasin bredvid pipan, på samma sätt som exempelvis Vetterli-geväret som godkänts som vapen för den schweiziska armén redan 1868.

Hackstedt visade upp vapnet för generalguvernör Heiden under ett besök i Evois. Han uppmuntrade Hackstedt att erbjuda den ryska armén sin vapenmodell, eftersom man just vid den tiden sökte en lämplig gevärsmodell med magasin. Ett exemplar av Hackstedts gevär tillverkades också i Gardets vapensmedja i Helsingfors och visades upp för gevärskommissionen i S:t Petersburg, där ett trettiotal personer tävlade om beställningen med sina gevärsmodeller.

”Man hade stora förhoppningar på tävlingen, men märkte snart att det var farligt att ha patronerna efter varandra i magasinet, eftersom vibrationen kunde orsaka explosioner inne i magasinet. Då den ovan nämnda modellen förkastades på grund av detta, gjorde Hackstedt följande vinter 1887–1888 en ny skiss, där magasinet var placerat i kolven och patronerna låg något snett mot gevärets längdriktning, så att patronens främre ända låg bredvid föregående patrons bakre ända, vilket innebar att magasinet rymde hela 15 patroner.”

Ett provexemplar av geväret tillverkades, men det var inte funktionsdugligt. Vapnet ansågs dessutom vara för tungt, så det förkastades. Inte heller den här motgången fick Hackstedt att ge upp, utan redan våren 1888 planerade han en ny gevärsmodell med ett trummagasin under slutstycket. Magasinet rymde åtta patroner ”bredvid varandra kring en fast, central axel”.

Hackstedt hade också övergått till 8 mm patroner, alltså en mindre kaliber än tidigare. Den här vapenmodellen intresserade gevärskommissionen, och 1888–1889 tillverkades två exemplar av modellen, av vilka det ena testades rejält under perioden 1890–1891. Exempelvis gjordes ett sandtest där ”hela geväret grävdes ner i en sandlåda som man sedan blåste kraftigt på, så att sand skulle tränga in i alla upptänkliga delar av gevärets maskineri.”

Hackstedts gevär klarar de krävande testen med hedern i behåll: ”Geväret fungerade helt tillfredsställande efter varje test. Varje skjutprov gjordes av samma underofficer, som var mycket förtjust i geväret och nådde hög skjuthastighet med vapnet. Flera av de högsta myndighetspersonerna var överlag nöjda med det.”

Vapnet ansågs emellertid en aning för tungt, och laddningen för långsam. Patronerna måste nämligen matas in i magasinet en i taget, inte från ett patronband som till exempel Mauser-gevären. Hackstedts gevär förkastades, men han fick ersättning för de kostnader som testen hade orsakat och fick dessutom behålla det ena geväret, medan det andra blev kvar hos gevärskommissionen. Ett gevär av Hackstedts modell från 1888 finns numera i Krigsmuseets samlingar. Enligt överforstmästare Lagerblads utsaga förbättrade Hackstedt sitt gevär ytterligare 1902 (borde eventuellt vara 1892?), när han utvecklade ett magasin för sex patroner, som kunde matas in direkt från laddramen.

Hackstedt var med ända in i slutstriden i tävlingen om ryska arméns nya gevär. Förlusten mot ett av världens mest kända soldatgevär, Mosin-Nagant m1891, är ingen skamfläck. Totalt planerade Hackstedt fem olika gevärsmodeller med originella lösningar.

Symaskiner och forsrensning

Utöver vapen planerade Hackstedt också andra tekniska anordningar, såsom symaskiner. En symaskin av Hackstedts design från 1871–73 beviljades patenträtt i Sverige 1874, men projektet strandade på grund av brist på kapital. Ett modellexemplar av symaskinen hade tillverkats i Gulléns verkstad i Viborg. År 1876 fanns Hackstedts symaskin med på industriutställningen i Helsingfors, ”där den drevs med hjälp av en pudel (!), men kan också drivas för hand.” Det här torde vara fråga om ett missförstånd, då det är lite svårt att föreställa sig en symaskin som drivs av en hund. Kanske har termen pedal (trampa) förväxlats med pudel? Hur som helst fick Hackstedt ett hederspris för sin pudelsymaskin på industriutställningen.

Hackstedt deltog också i planeringen av dragningen av Riihimäki–S:t Petersburg-banan och Hangö-banan, samt var statens flottningschef för Kymmene älv 1870–1873, när flera av Kymmene älvs forsar rensades för flottning. Det största forsrensningsprojektet var inrättandet av flottningsleden i Anjalankoski fors 1872–1873. Som forstmästare i Evois-Vesijako kronopark rensade Hackstedt också flottningslederna i kronoparken och byggde flottningsrännor där det behövdes. Privat lät Hackstedt bygga pappersfabriken i Ingerois och ledde byggandet av och verksamheten vid en liten ångsåg i Evois.

Lagerblad avslutar minnesrunan med orden: ”Som person var den bortgångne rättfram och fosterländsk, en livlig och entusiastisk idrottsman, särskilt en jägare. Speciellt för den bortgångne torde också vara att han lärde sig åka cykel som 60-åring. Han bjöd gärna på historier om sina äventyr och hans goda hjärta och stora vänlighet skaffade honom goda vänner bland såväl äldre generationer som ungdomar. Särskilt hans tidigare elever kommer att minnas sin gamla lärare med värme.

Ära vare denne hederlige arbetare.

I Karku, den 9 juni 1910

F. M. Lagerblad”

Begåvning i arv

Hackstedts begåvning som designer gick i arv i släkten. Hackstedt var nämligen farfar till en annan, betydligt mera känd finländsk designer, arkitekt Alvar Aalto.

Aalto beundrade tydligen också sin farfars begåvning, vilket illustreras i Göran Schildts bok Moderna tider, där författaren nämner hur Aalto i hela sitt liv hade en inramad skiss av sin farfars geniala gevär på väggen i sitt hem.

Ytterligare information om Hackstedts gevär:

Timo Hyytinen: Arma fennica 2 Sotilasaseet, Jyväskylä 1987