Hos amerikansk foxhound är alla färger och tecken tillåtna. Bild: Kaisa Huttunen
Hos amerikansk foxhound är alla färger och tecken tillåtna. Bild: Kaisa Huttunen

Drivande amerikanska importhundar för jakt på stora rovdjur

I årets nummer av Digi-Jakt presenteras en artikelserie om valpskolning för olika jakthundsraser. Serien ger läsarna information om de olika raserna och råd för nya hundförare. Stjärnorna i artikelseriens femte del är två relativt nya jakthundsraser i Finland: plotthund och american foxhound.

Ari Turunen med sin amerikanska foxhound Raipe på björnjakt. Bild: Kaisa HuttunenAri Turunen med sin amerikanska foxhound Raipe på björnjakt. Bild: Kaisa Huttunen

Rasen american foxhound har sina rötter i Nordamerika på 1650-talet, när lord Roger Brooke anlände till kontinenten från Storbritannien med exemplar av både foxhound och andra europeiska drivande hundraser. Av dessa avlade man aktivt fram en särskilt snabb hundras som driver rovdjur med ljudliga skall. I sitt hemland används american foxhound vid rävjakt, men också vid jakt på stora rovdjur såsom prärievarg och puma. De första representanterna för rasen importerades till Finland i mitten 1990-talet. Hos oss används rasen med sin goda rovdjursinstinkt vid jakt på små rovdjur och speciellt vid lodjursjakt.

Plottens rötter sträcker sig tillbaka till 1750-talet. Då emigrerade Johannes Plott från Tyskland till Nordamerika tillsammans med några hundar av typen hannoveransk viltspårhund. Till en början användes dessa hundar till att jaga alla typer av vilt i bergskedjan Great Smoky Mountains i North Carolina. De sägs ha varit speciellt duktiga på att jaga björn.

På 1920-talet ville man utvidga rasens arvsmassa genom att korsa den med en lokal ras. Resultatet blev en modig hund med mycket skarpt väderkorn för jakt på stora rovdjur, som försöker stoppa det vilt den driver. I sitt hemland används rasen utöver vid jakt på tvättbjörn och svartbjörn också vid vildsvinsjakt. De första plotthundarna importerades till Finland för ett tiotal år sedan. Utöver små rovdjur används rasen huvudsakligen vid jakt på björn och vildsvin.

Både amerikansk foxhound och plott är vänskapliga och öppna raser. Man påträffar sällan argsinta individer. Efter som de också används som packhound är de lämpliga även i en större flock.

Anssi Olkkonen håller paus under björnjakten med sin plott Briti. Bild: Kaisa HuttunenAnssi Olkkonen håller paus under björnjakten med sin plott Briti. Bild: Kaisa Huttunen

Vilken hundras passar den som jagar stora rovdjur?

Ari Turunen och Anssi Olkkonen är båda entusiastiska rovdjursjägare och jagar tillsammas i ett jaktlag som kallar sig Karhukopla (Björnligan). Turunen har tre american foxhound och Olkkonen tre plotthundar.

Jaktlaget använder båda raserna vid jakt på björn, lodjur och varg. Olkkonen har också jagar vildsvin med sina plottar. Båda raserna är utmärkta vid jakt på stora rovdjur, men de har också tydliga skillnader. Rasen american foxhound togs ursprungligen fram för rävjakt och dess styrka ligger i hundens snabbhet och drevförmåga.

– En american foxhound kan hålla så hög fart under drevet att räven blir tvungen att använda fåror i terrängen eller gömma sig i ett gryt eller under en lada. Fåror gör det lättare att ordna med pass. En räv som ligger och trycker kan enkelt drivas ut, till exempel med hjälp av en terrier. En american foxhounds snabba drevstil passar speciellt bra vid jakt på lodjur, eftersom en hund som driver nära rovdjuret lätt driver upp djuret i ett träd, berättar Turunen.

American foxhound har också använts vid björnjakt, men där är det betydligt vanligare att man använder plotthundar, som är avsedda just för jakt på stora rovdjur. Plottens styrka ligger i rasens tuffa natur och dess förmåga att få stopp på viltet.

– Grovt taget är plotten mer en skällande än en drivande hund. Därför är det lättare att anpassa den till björnjakt, fortsätter Turunen.

På senare år har det blivit allt vanligare att använda drivande hundar vid björnjakt. Trots det kanske många som är vana med spetsar som björnhundar tänker att drivande hundar snabbt driver bort björnarna från området. Turunen och Olkkonen anser att det är en missuppfattning.

– Det är alltid björnen som bestämmer hur fort det går undan. Om en björn bestämmer sig för att springa så springer den också undan en spets.

– Många rovdjurshundar driver björnen i maklig takt. Dessutom fäller man ofta vilt också på ståndskall för plottar, fortsätter Turunen.

Olkkonen och Turunen vill ändå poängtera att ingen ras gör alla jägare lyckliga. Utöver rasens egenskaper finns skillnader mellan olika individer.

– Alla plottar passar inte för björnjakt, trots att de grundläggande egenskaperna så att säga finns, berättar Olkkonen.

– Vissa individer av american foxhound lär sig också att ge ståndskall, fortsätter Turunen. Utöver de genetiska och individuella egenskaperna kan hundens ägare också på många sätt påverka hurdan hunden blir som rovdjurshund.

En amerikansk foxhound är duktig på att spåra. Bild: Ari LehtimäkiEn amerikansk foxhound är duktig på att spåra. Bild: Ari Lehtimäki

Grundläggande lydnad och valpens liv

En drivande rovdjurshunds lydnadsträning underlättar både vardagen och jaktturerna. Med tanke på hundens säkerhet och jaktens smidighet är det viktigaste att lära hunden att komma på inkallning.

Träningen i att komma på inkallning inleds när valpen är liten genom att kalla den till matskålen med ett inkallningsord. På så sätt lär valpen sig att exempelvis inkallningsordet ”hit” betyder att det lönar sig att komma till matte eller husse. När valpen förstår ordets innebörd kan man också kalla den till sig nu och då där hemma och på de första turerna i skogen. När valpen lyder belönas den med rikligt med godis och får sedan fortsätta med sitt. Drivande hundar – precis som många andra jakthundar – kommer sällan på inkallning eller visselpipa mitt under det mest intensiva viltarbetet. Med ändamålsenlig träning är det ändå möjligt att skola hunden så att den kan kopplas mellan dreven. Det här kan man träna genom att närma sig viltets förväntade rutt under drevet. När man får synkontakt med hunden kallar man in den, belönar den ordentligt och kopplar den för en stund. Sedan släpps den för att fortsätta drevet, så att den inte förknippar koppling med att förlora sin frihet på ett otrevligt sätt.

Valpen ska också vänjas vid att åka bil så fort som möjligt. Lättast går det genom att ta den med på korta bilturer i början. Om valpen mår dåligt under bilturen kan man ge den antiemetika. Hos en valp kan illamåendet hänga ihop med överkänslighet i balansorganen i öronen. Besväret försvinner ofta med åldern, men rädslan för bilar kan sitta kvar om hunden mådde illa i bilen som valp.

Det är ingen brådska med den egentliga jaktträningen. Instinkten försvinner ingenstans hos en jakthund, trots att den får leva sitt liv som vilken annan valp som helst.

– En valp under fyra månader gör just inget annat än äter och bajsar. Det är klart att man kan ta valpen med på promenad i skogen redan i den åldern, men det är bäst att inte släppa iväg den efter några rovdjur. Om en valp verkar vara en entusiastisk spårare redan som ung, kan man lägga ut korta spår åt den med mat. Senare kan man göra spåren svårare och byta matspåret mot exempelvis blodspår. Det viktigaste är ändå att träningen alltid framskrider på valpens villkor, säger Olkkonen.

Hela familjen trivs med en amerikansk foxhound. Bild: Ari LehtimäkiHela familjen trivs med en amerikansk foxhound. Bild: Ari Lehtimäki

Unga hundar tränas med små rovdjur

Även om en plott eller en american foxhound ska användas vid jakt på stora rovdjur, börjar man alltid jaktträningen med små rovdjur. Hur träningen läggs upp beror på hundens användningsändamål och på området där man kommer att jaga med hunden.

– Hos oss i Ilomants är rävstammen rätt svag. Därför försöker jag stärka mina valpars spårningsfärdigheter genom att föra valparna direkt på spåret. I områden med en rikligare rävstam kan man satsa mera på att öva upp sökegenskaperna. Man beger sig alltså till ett område där man tror att det finns räv och sätter sig sedan ner och väntar på att hunden själv ska få upp ett spår, förklarar Turunen.

I båda fallen är det viktigt att hundföraren alltid stannar kvar på den plats där hunden har gett sig av på egen hand. När en ung hund sedan följer sina egna spår tillbaka, finns föraren kvar på den plats där hunden gav sig av. Då vågar hunden också i fortsättningen ge sig av bort från sin förare.

Lättast är det att inleda jaktträningen vid snöföre. Då har hundföraren möjlighet att kontrollera vad hunden har spårat och om hunden förstått att följa spåren i rätt riktning. När marken är snötäckt stör andra dofter inte hunden på samma sätt som vid varmt höstväder.

Det första drevet händer i allmänhet nästan av en slump. Valpens första drev kan emellertid vara korta och sluta med att valpen tappar spåret. Endast genom träning och erfarenhet lär hunden sig att driva och få upp tappade spår på nytt. När det gäller att hitta ett spår på nytt är det viktigaste att ge hunden tid. Om den inte lyckas med att hitta spåret kan man föra hunden tillbaka till platsen där den tappade spåret och uppmuntra den att fortsätta arbetet. Hundföraren får inte leda hunden för mycket, så att den inte börjar tro att föraren klarar jobbet bättre. Då blir hunden alltför tveksam.

Det lönar sig inte att träna en ung hund för hårt. Olkkonen anser att ett par träningspass i veckan räcker bra för en hund som är yngre än ett år. Om dreven blir långa kan det till och med räcka med ett träningspass.

Amerikanska foxhoundvalpen Hertta. Bild: Ari LehtimäkiAmerikanska foxhoundvalpen Hertta. Bild: Ari Lehtimäki

Hunden måste ha huvudet på skaft vid möten med rovdjur

Först när en ung hund har erfarenhet av att arbeta med små rovdjur kan den släppas på spår efter större rovdjur, såsom björn. Man kan träna sin hund på björnspår endast ett par månader om året, eftersom skolningen alltid kräver specialtillstånd från Finlands viltcentral. Tillstånd kan beviljas för en period under tiden 20.8–31.10.

Även om träningsperioden är kort, rekommenderar Olkkonen och Turunen att man inte släpper en alltför ung hund efter ett stort rovdjur.

– Till en början kan man släppa en ung hund på kalla spår eller spår där björnen redan är långt borta. Då finns det ingen risk för att valpen stöter på rovdjuret. Ett möte med ett rovdjur kan bli ett bakslag för den unga hundens utveckling. Någon åldersrekommendation kan jag inte ge. Ägaren måste själv kunna avgöra om en hund är mentalt redo för uppgiften, berättar Olkkonen.

– När en ung hund första gången släpps på färska spår lönar det sig att låta en mer erfaren hund följa med. Den äldre hunden kan ge lite stöd. Sent på kvällen ska en oerfaren hund aldrig släppas iväg efter ett rovdjur, betonar Turunen.

För närvarande beviljar viltcentralen inga tillstånd alls att skola hundar i jakt på lodjur. De första riktiga proven kommer i samband med jakt.

Olkkonen har också jagat vildsvin med sina plotthundar. Möten med vildsvin kan emellertid vara ödesdigra för hunden.

– Plottar beter sig ungefär på samma sätt som spetsar när de får upp vildsvin, det vill säga de prövar med ståndskall. Fler olyckor sker faktiskt också med vildsvin än till exempel med björnar. Hunden måste ha huvudet på skaft, så den förstår att vara tillräckligt försiktig, påpekar Olkkonen.

En plottik med sina valpar. Bild: Elisa VäistöEn plottik med sina valpar. Bild: Elisa Väistö

Vilken rovdjurshund passar mig?

Var lönar det sig att börja, om man är intresserad av en drivande hund för jakt på stora rovdjur? Enligt Olkkonen och Turunen är kretsarna så små när det gäller jakt på stora rovdjur att alla känner till vilka hundar som passar vid rovdjursjakt. Om en jägare ännu inte är med i ett jaktlag som jagar stora rovdjur, tycker männen det är bäst att modigt höra sig för om hundar.

– På internet finns information om föreningen Suomen Metsästys Plotit, där man kan fråga om valpar. I sociala medier eller chattar för hundägare hitta man mängder av nyttig information. Chattar kan ge en fingervisning om föräldrarnas duglighet.

– American foxhound har redan en officiell rasorganisation där man kan få information. Många hundar gör också jaktprov. Det ger bevis på deras duglighet, berättar Turunen.

Valet av valp är sedan en smaksak.

– Själv söker jag i allmänhet en lugn och säker valp. Jag tittar naturligtvis också på syskonen. Ju jämnare en kull är, desto säkrare är valet, menar Turunen.

– Ofta fastnar man för den allra piggaste valpen, men i många fall är det just den valp som väntar längst in i hörnet som blir den bästa hunden. Inte kan man ge några direkta råd, skrattar Olkkonen.

Ytterligare information om hundraserna (på finska):

https://metsastysplotit.kotisivukone.com/

http://www.amerikankettukoirayhdistys.fi/

Plottens färg kan vara antingen brindle eller enfärgad. Bild: Elisa VäistöPlottens färg kan vara antingen brindle eller enfärgad. Bild: Elisa Väistö
En plottik leker med andra hundar. Bild: Elisa VäistöEn plottik leker med andra hundar. Bild: Elisa Väistö
Plottvalp. Bild: Elisa VäistöPlottvalp. Bild: Elisa Väistö