Hornbegränsningar kan inte rädda tjurbeståndet, om det totala antalet fällda individer är för stort med tanke på beståndet. Bild: Teemu Simenius
Hornbegränsningar kan inte rädda tjurbeståndet, om det totala antalet fällda individer är för stort med tanke på beståndet. Bild: Teemu Simenius

Antalet fällda älgar avgör beståndets sammansättning

Det mest effektiva sättet att öka andelen tjurar i älgbeståndet är att minska på avgången. Om man fäller hälften av tjurarna i ett område och endast en femtedel av korna, ökar inte antalet tjurar och de når inte heller bästa fortplantningsålder.

Målen för höstens älgjakt är desamma som under tidigare år: älgkorna behöver fler tjurar som kavaljerer och man siktar på att höja medelåldern bland dessa. Särskilda anvisningar för vilka älgtjurar man får fälla har utfärdats i största delen av älgförvaltningsområdena i vårt land för att man ska nå de här målen. Somliga bevarar de största individerna, medan andra fäller bara avverkningsmogna eller underutvecklade individer.

Selektiv älgbeskattning har använts i tiotals år. Ursprungligen avsågs med selektiv beskattning att man valde ut ett visst antal individer bland tjurar, kor och kalvar av det totala antalet och bytesfördelningen. Numera inverkar också olika typer av horn på urvalet, i syfte att åstadkomma ett starkare tjurbestånd. Begränsningar som grundar sig på antalet taggar har använts redan tidigare. Dessa infördes emellertid inte för att förbättra enskilda individer bland tjurarna, utan för att stoppa en överdriven tjurbeskattning.

Älgbeståndets struktur

Tanken på en strukturell förbättring av älgbeståndet har säkert funnits på många håll redan länge. Det finns många orsaker till att man just nu vill förbättra tjurbeståndet. Bakom oss har vi en period med nedskärning av älgbeståndet i stor utsträckning, under vilken man strävade efter att minska just andelen tjurar i det vuxna älgbeståndet. Bristen på tjurar blev till slut allmänt känd tack vare förvaltningsplanen för älgbeståndet, där man som mål ställde upp bland annat att förbättra ko/tjur-förhållandet samt höja medelåldern bland tjurarna.

Många jaktsällskap har varit ivriga att ta del i arbetet med att rädda tjurbeståndet. Vi inför hornbegränsning för hela hösten och avrundar med diverse sanktioner för den som fäller fel typ av tjur, så förbättras nog beståndet. Eller gör det?

Att välja ut vilka tjurar som ska fällas kan vara klokt i enskilda fall i små jaktområden eller där man helt klart vet hurdana tjurar det finns i området. Tjurbeståndet blir ändå inte bättre av selektiv beskattning om det totala antalet fällda individer är för stort. Den tid som har gått åt till att planera bestämmelser och sanktioner kunde ha använts bättre till att dimensionera antalet individer som ska fällas korrekt och låta naturen få huvudansvaret för gallringen av tjurar.

Avgångsprocenten avgör

I många områden har man mycket detaljerade planer och regler för vilka tjurar som inte får fällas. Avgången bland tjurar kan ändå vara över 50 procent och avgången bland kor i samma område kan på motsvarande sätt vara under 20 procent.

Avgångssifforna i sig avslöjar inte hela sanningen, men när avgången jämförs med lageromsättning är det lättare att uppfatta saken. Om avgången är 50 procent omsätts ett lager på två år, medan en avgång på 20 procent innebär att lagret omsätts på fem år. Om en tjur i 6–7 års ålder är i sina bästa år kan man bara undra vilken chans tjurar har att nå den åldern, när man under den tiden hela tre gånger hinner fälla ett antal individer som motsvarar hela tjurbeståndet.

Genom att dimensionera bytesfördelningen kan man påverka beståndets struktur, men i hela vårt land finns knappast ett enda älgsällskap där en plan att fälla mest kor skulle gå igenom utan protester. Det är svårt att förklara saken för många, särskilt som det är allmänt känt att det föds färre kor än tjurar. En av de största farhågorna i fråga om beskattning av älgkor kan vara orsakad av villfarelsen att en kraftigare beskattning av älgkorna skulle förvandlas till en kronisk sjukdom.

Det är precis det här kroniska tänkesättet vi borde slippa. Om man år efter år bara fortsätter med samma beskattningsmängd oavsett vilken den är, börjar beståndet ohjälpligen förvrängas. Vill man förbättra älgbeståndet är den mest effektiva medicinen att varje höst separat fastställa ett visst antal individer som ska fällas. Man måste beakta hur många tjurar det finns i ett område och hur många man ska fälla eller bevara, och sedan göra samma beräkning för korna.

En video som behandlar ämnet, Hirviverotuksen ABC (ABC i älgbeskattning), har producerats delvis med Finlands Jägarförbunds insamlingsmedel. Klicka på länken högst uppe i artikeln för att titta på videon.

Respons kan lämnas på kauhajoki@rhy.riista.fi

Författaren är jaktvårdsföreningen Kauhajoen rhy:s verksamhetsledare.

Video

Video