Kaninen sitter lugnt i fällan. Fällan ska vittjas varje dag. Kaninen i fällan är ett större exemplar.
Kaninen sitter lugnt i fällan. Fällan ska vittjas varje dag. Kaninen i fällan är ett större exemplar.

Kaninen – huvudstadens ”ripa”

Citykaninen har litet förstulet tagit platsen som det nya årtusendets mest intressanta vilt. Jakten på vildkanin är ett så nytt fenomen att det fortfarande finns mycket att lära. Kaninen är närproducerad mat av bästa sort och köttet är läckert.

Det är en god idé att kamouflera fällan för att dölja den för både kaniner och människor. På gatan transporteras fällan enkelt och obemärkt i en IKEA-kasse.Det är en god idé att kamouflera fällan för att dölja den för både kaniner och människor. På gatan transporteras fällan enkelt och obemärkt i en IKEA-kasse.

Där sitter den. Kanin nummer tio.

– Stor, hojtar Joel Ahola.

Ett brett leende sprider sig över våra ansikten. Vi highfivear, trots att det egentligen känns som om en rejäl gubbkram vore på sin plats, så där som när fotbollsspelare firar ett mål. Vi befinner oss alldeles i centrum av Esbo, vid idrottsplanen i Hagalund.

Den gråbruna kaninen sitter helt lugnt i fällan. Under nattens långa timmar har Jösse knaprat i sig alla de äpplen – inhemska, naturligtvis – som fanns inne i fällan som bete.

– Den där väger ett och ett halvt kilo, säger Ahola och väger kaninen med blicken.

Ahola är duktig på att gissa vikten, eftersom han väger och antecknar vikten på allt vilt som han fångar.

Det här är första gången jag ser en vildkanin – eller citykanin, som den också kallas – på nära håll. Den ser ut som en sällskapskanin, men är kanske lite grövre, mer lantlig. För att vara helt ärlig, en lantisversion av den förfinade sällskapskaninen.

Kaninen i fällan är större än jag trott. Storleken varierar emellertid rejält, från några hundra gram till hela två kilo.

Lovliga fällor är alltid märkta.
Lovliga fällor är alltid märkta.

Kaninbeståndet har brett ut sig

Joel Ahola från Esbo har jagat kaniner i ett knappt år. Fällorna riggar han nu och då, i allmänhet en vecka i taget. När det regnar eller är mycket kallt får kaninerna vara i fred, för deras päls håller inte värmen när den blir våt. Kaninen är ett grytdjur.

I Finland betraktas kaninen fortfarande som ett föraktat skadedjur, som gnager på träd och förstör de vackraste perennerna i rabatten, och till råga på allt gräver hålor i husens sockel. För många ligger kaninen med sin förstörelseiver inte långt efter råttan.

Det nuvarande kaninbeståndet har brett ut sig från Helsingfors till Vanda och Esbo. Lokala populationer finns också på andra håll, till exempel i Åbo.

Kaninen har inte vandrat in i vårt land med tiden på samma sätt som mårdhunden, utan den har lämnats åt sitt öde i naturen i Finland. De första kaninerna observerades på impediment vid Arabiastranden och Byholmen i Helsingfors i mitten av 1980-talet. Kaninerna var sällskapsdjur som övergivits av sina ägare, som sannolikt inte haft hjärta att avliva djuren. Till en början trodde man inte att kaninerna skulle överleva vintern. Några milda vintrar och varma komposthögar höll djuren vid liv. Kaninerna var en segare sort än väntat.

Och de förökade sig som kaniner. På tio år var spelet förlorat. Kaninen hade kommit för att stanna.

Joel Ahola jagar kaniner i centrum av Esbo. Han använder ett tiotal fällor i taget.
Joel Ahola jagar kaniner i centrum av Esbo. Han använder ett tiotal fällor i taget.

Jakt mitt i staden

Kaninen har betraktats som en skadegörare och ett problem fram till idag. Tusentals kaniner har transporterats till Högholmen som lejonmat. Kaninen har börjat tas på allvar som vilt först nu, när det är inne med närproducerad mat.

Kaninen jagas inte heller bara för köttets skull. Kaninerna erbjuder alla skogsmullar i huvudstaden ett utmärkt tillfälle till jakt. I själva verket var kaninen som väntar i fällan lösningen på ett stort problem för Joel Ahola: Var skulle han hitta jaktmarker i närheten av hemmet?

– Jag fick bli medlem i jaktföreningen Tapiolan Metsästysyhdistys i Hagalund när jag började jaga mink. Sedan hörde jag att det också är möjligt att jaga kanin med fälla, berättar Ahola.

Tapiolan Metsästysyhdistys har arrenderat mark av Esbo stad. Det är inte fråga om någon vildmark: i Esbo jagas kaniner med fälla i parkerna, kring idrottsplatserna och i olika buskage runt om i staden.

Just nu finns Aholas fällor till exempel i en rosenbuske invid Västerleden, i en rishög som samlats ihop bredvid en transformator, under en gran som fallit i utkanten av en park och invid en idrottsplats.

– Jag har fått studera kaninerna ordentligt för att lära mig var de bor och rör sig. Det har inte varit lätt att hitta information, beklagar sig Ahola.

Kaninen lockas i fällan med hjälp av äppelsaft. Saften sprutas enkelt direkt ur en flaska.
Kaninen lockas i fällan med hjälp av äppelsaft. Saften sprutas enkelt direkt ur en flaska.

Äpplen och äppelsaft som bete

När man jagar kanin är det viktigaste att hitta deras bohål, som i allmänhet finns under jord. Kaninen gräver gärna tunnlar under vindfällen, i komposthögar och under byggnader. Öppningen kan vara nästan osynlig.

Kaniner har naturligtvis jagats i huvudstadsregionen sedan slutet av 1980-talet. Jägarna har varit och är fortfarande till största delen så kallade yrkesjägare som är anställda av städerna. Kaninexperterna har i alla fall varit snåla med att dela sin kunskap med andra. Några böcker om kaninjakt finns inte.

– I vår förening finns en annan jägare som jagar kanin. Det var han som talade om för mig att äpplen och äppelsaft är bra beten, berättar Ahola.

Ahola anser ändå att det är minst lika givande att studera viltets levnadssätt som att faktiskt fånga en kanin. Kaniner finns lite varstans och man skulle kunna tro att de är ett lätt byte. Inget kunde vara mer fel. Det har Ahola lärt sig genom försök och misstag.

– I början hade jag fällor som jag tidigare använt till att jaga mink. Sen fick jag höra att kaniner inte går i sådana fällor, säger Ahola.

Ahola brukade också skära upp äpplena som han använder som bete, tills han fick veta att för kaninerna smakar ett äpple som mosats under stövelklacken dubbelt så gott. Under vinter är det vanligt hö som lockar mest.

Kaningryta är ett säkert val, eftersom köttet inte blir torrt.Kaningryta är ett säkert val, eftersom köttet inte blir torrt.

Kanin i grytan

Vägen till att bli kaninjägare är kort. Det räcker med ett jaktkort och tillstånd av markägaren. I praktiken innebär det exempelvis ett bostadsaktiebolags tillstånd att rigga en fälla på gården.

Kaniner jagas också med nät. Då används en tamiller som driver kaninen ur sitt hål in i nätet. Även bågjakt har förekommit, bland annat i koloniträdgårdar. Skjutvapen får man inte använda i städerna. I praktiken är fällor det etablerade fångstredskapet vid kaninjakt. Fällorna ska vittjas dagligen.

Men nu har vi beundrat kaninen tillräckligt och det är dags att avliva den. Metoderna är många, men Ahola ordnar saken med ett välriktat slag mot kaninens bakhuvud med en klabb.

– Jag har ett eget knep för att få ut kaninen ur fällan: jag använder en fiskhåv, berättar Ahola och gräver fram en grön håv ur ryggsäcken.

Han trär näthåven över fällans öppning och gläntar på luckan. Kaninen hoppar rätt in i håven. Ett stadigt tag i nackskinnet, ett raskt slag och kaninen är död.

Kanin nummer tio är klar för familjen Aholas gryta.

Kaninjägare Joel Ahola

  • Bor med sin familj i Esbo, men är uppvuxen i Satakunta.

  • Redaktör, facklitterär författare. Har skrivit flera handböcker för friluftsentusiaster, bland annat en handbok om övernattningsstugorna i Lappland.

  • Favoritjakten är ripjakt långt ute i vildmarken i Lappland.

  • Favoritvilträtt är stekt lever av ripa.

  • Bästa jaktminne är bisamjakt med trampsax, på den tiden då sådan jakt ännu var tillåten.

  • Det bästa med jakt är att lära sig hur djuren lever.

  • Drömmer om att får jaga så många arter som möjligt under en säsong.

Fakta om kaniner

En vuxen kanin väger cirka 1–2 kg.

  • Kanin får man jaga från början av september till slutet av mars.

  • I Finland finns kaniner i Helsingfors, Esbo och Vanda samt i några andra städer i södra Finland.

  • Vildkaninerna i Finland härstammar från sällskapskaniner som övergavs i naturen på 1980-talet.

  • En kanin får 3–10 ungar i taget, hela 3–4 kullar årligen.

  • Globalt är kaninen en av de värsta främmande arterna. Den har brett ut sig över nästan hela jordklotet och är mycket svår att utrota.

  • Kaninen orsakar förödelse genom att gräva hål på odlingsmark, i trädgårdar och under byggnader.

  • Vildkaniner jagas i huvudsak med fällor, jaktbåge och nät med tamiller.

Källa: Finlands Jägarförbund

Hur smakar kanin?

  • Kaninkött är ljust. Smaken påminner om kyckling, men konsistensen är mer som griskött. Kaninköttet har inte samma viltsmak som fälthare och speciellt skogshare. Kanin är en vanlig råvara bland annat i Italien, där köttet äts tillsammans med risotto.

  • Kanin smakar bäst när den fått sjuda i en gryta. Kaninköttet är milt i smaken och populärt också bland barn.

  • Förr födde man upp kaniner för köttets skull också i Finland. Sedan försvann den inhemska kaninen från våra bord i flera decennier, men på senare år har man på nytt börjat intressera sig för kaninuppfödning.

  • I Helsingfors säljs kanin bland annat i saluhallarna. Kaninkött importeras till Finland från bland annat Tyskland och Ungern.